PR-byrå smutskastar hamnarbetare

Den PR-byrå som förre statsministerna Göran Persson är knuten till har anlitats av Göteborgs Hamn för att smutskasta hamnarbetarna i Göteborg. Smutskastningen är en politisk kampanj mot solidaritet och sammanhållning. En kampanj mot ett arbetarkollektiv som stått emot nyliberalismen. Samtidigt är det också bedrövligt att en socialdemokrat sålt sig till en sådan PR-byrå. Fast Görna Persson kanske inte är för arbetares rättigheter. Kanske aldrig har varit. Utan alltid har sprungit arbetsgivarnas, storföretagens och de rikas ärenden. Även som ordförande i Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Om detta skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson i Aftonbladet. Läs den mycket läsvärda artikeln om vikten av att försvara hamnarbetarna mot arbetsgivarnas angrepp. Som Lars Henriksson skriver:

I början av 90-talet exploderade arbetslösheten och utvecklingen slog blixtsnabbt åt motsatt håll. Över en natt byttes ideologin ut, japansk-amerikanska idéer trängde bort talet om ”det goda arbetet” och rationaliseringskonsulter drog land och rike runt. I dag är allt tal om medbestämmande borta. Konkurrenskraft är lösenordet och cheferna pekar med hela handen. Det är inte konstigt att striden i hamnen gäller just arbetstiden som på allt fler håll dikteras av företagens behov med konjunkturanpassning och beordrad övertid.

Hamnarbetarnas brott är att de i mycket lyckats stå emot denna trend genom stark sammanhållning, levande facklig tradition och demokratisk organisering. Så visst är de otidsenliga. De fortsätter att hävda rätten för dem som arbetar att ha ett ord med i laget – till och med när det gäller makten över arbetstiden.

Striden i hamnen liknar andra strider på andra arbetsplatser. Men sällan har de anställda ställt upp så starkt.

Det är en strid om makt och därför är det så viktigt för arbetsgivarna att kväsa hamnarbetarna. Därför denna välregisserade kampanj med stöd från näringsliv och politiker. Därför är det viktigt för oss andra att de inte lyckas.

Bloggat: Mullvaden
Borgarmedia: GP1, GP2, GP3, GP4, GP5
Andra bloggar om: Fackligt, Arbetarklass, Arbetarkamp, Göteborg, Hamnarbetare, Kamp, Politik, Samhälle

Hamnarbetarstrejken 1974

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta inlägg handlar om Hamnarbetarförbundets försök att få eget avtal år 1974.

Hamnarbetarstrejken 1974

Vid denna tidpunkt fanns två fackföreningar i de svenska hamnarna, en situation som råder ännu idag. Det ena facket, Hamnarbetarförbundet, grundades som en utbrytning ur Transportarbetarförbundet. Det bildades framförallt som en protest mot allt större centralisering av den svenska fackföreningsrörelsen och kom att omedelbart efter sitt grundande bli ett radikalt alternativ i Göteborgs hamn. Mer om detta finns att läs i en bok som gavs ut av Ordfront år 1974, Steg för Steg. Transportarbetarförbundet hade avtalsrätten i hamnarna och Hamnarbetarförbundet hade inget eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba centrala förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom att kalla 55-öresavtalet eftersom det gav så mycket i höjning av timlönen. Avtalet gällde hela LO-området utom hamnarbetarna.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut alla medlemmarna i endagsstrejk för att trycka på. Arbetsgivarna gick då till motangrepp och vägrade fortsätta förhandla. En vecka senare arbetade man återigen övertid, Hamnarbetarförbundet hade backat.

Transport varslade under tiden om strejk från och med den 8 april. Förhandlingarna mellan Transport och arbetsgivaran strandade. Arbetsgivarna vägrade därefter också att fortsätta förhandla med Hamn. Hamnarbetarförbundet protesterade, men till ingen nytta. En förlikningsman tillsattes och den 21 april meddelade denna att Hamn inte skulle få ett eget avtal. Tre dagar senare beslöt Hamn att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan.

Strejken slog hårt mot exportindustrin. Förbundsstyrelsen i Hamn godkände därför en rad dispenser. Detta vållade interna stridigheter då flera lokalavdelningar protesterade mot dispenser.

5 maj skrev Transport avtal med arbetsgivarna. Detta gav 600 kronor i månaden, att jämföra med 55-öresavtalets 90 kr. Hamnarbetarförbundet ville ha ett eget avtal och vägrade skriva på hängavtal på Transports avtal. Hamns strejk fortsatte.

Efter två veckors strejk genomfördes en omröstning bland Hamns medlemmar. Resultatet blev en majoritet för att avbryta strejken. 13 maj avblåstes den och arbete i hamnarna återupptogs. Hamnarbetarförbundet hade strejkat i 19 dagar men ändå inte fått ett eget avtal.
------

I serien omkring händelser kring årtalet 1968 och inom den tidsrymd som Peter Birros TV-serie behandlar har jag nu skrivit 5 inlägg totalt (inklusive detta inlägg):

Hamnarbetarstrejken 1969 och Arendalsstrejken 1972
Menedsrättegången 1971
Hagahusockupationen 1972
Spanska konsulatet 1975

I sammanhanget kan det också vara intressant att läsa det jag tidigare skrivit om Kungstorgsockupationen 1976.

Lästips:
Hamnarbetarstrejken, Broschyr från Proletärkultur, 1980
Tidskriften Arkiv nr 7/8
Hamnarbetarstrejken i Göteborg, Zenits småskriftserie nr 4, 1980
Kommunist nr 16
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, Liber, 1982
Steg för steg, Ordfront, 1974
Christer Thörnqvist, Arbetarna lämnar fabriken, Historiska institutionen, 1994
Erik Nyhlén & Nils Viktorsson, Stuvat -spelet om hamnarna

Om strejken på Sävenäs lokverkstad på 80-talet:
Gnistskärmen, Torgny Karnstedt, Hammarström&Åberg, 1990

Om varvsarbete och varvsarbetare i 70-talets Göteborg:
Hjärtstocken, Aino Trosell, Ordfront,1979

Om mods och hippiekulturen i det sena 60-talets Göteborg, inklusive modskravallerna 1965:
Den långa festen, Benny Hellberg, Tre Böcker, 1990
Om hippiekulturen 60 och 70-tal:
Ekorrhjulet, Ingemar Olsson, Barrikaden,1978
Flipperspelet, Ingemar Olsson, Barrikaden, 1979

En deckare om rivningsraseriet i Göteborg på 70 och 80-talen:
Smutsigt hantverk, Christian Diesen & Ingemar Härd, Tre Böcker, 1991

Om musiken i Göteborg, från 60-talet och en tid framåt. Cue Club, Sprängkullen, Errols med mera.
Rockens Göteborg, en liten skrift från Göteborgs Museer utgiven i samband med utställning på Blå Stället, 1992.
Om 60-talets popkultur i Göteborg, Burås Fritidsgård, Cue Club, Globe, Tages, modskravaller.
60-talspop i Göteborg, Hans Sidén, Tre Böcker, 1991
Om olagliga klubbar och alternativkultur på 80-talet:
Byskvaller, fotobok, Benny Hellberg, off art förlag, 1986
1968 - när allt var i rörelse, Kjell Östberg, 2002

Andra bloggar om: Arbetarkamp, Arbetarklass, Göteborg, Fackligt, Facket, Politik, Hamnarbetarstrejk, Hamnarbetare, Samhälle, Peter Birro, Upp till kamp, Transportarbetarförbundet, Hamnarbetarförbundet

Arendalsstrejken - strejken som knappt var

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta är om Arendalsstrejken 1972 och Hamnarbetarstrejken 1969. Bygger böcker och tidningsartiklar.

Arendalsstrejken 1972

"I oktober utbryter en vild strejk på Arendalsvarvet i Göteborg. Elva arbetare avskedas efter strejken, däribland flera (r)are." ( Från Proletärens minnesskrift vid 25-årsjubileet 1995)

Det var en kort version av r:arnas egen bild. Min uppfattning är att Arendalsstrejken är tidernas mest misslyckade försök till strejk. R:arna tog initiativ till en strejk, fick bara med sig ett fåtal arbetare. Efteråt fick de sparken och inga arbetare var beredda att försvara dom. Snacka om dålig förankring. Enda anledningen till att Arendalsstrejken är kändare än andra, mer framgångsrika och omfattande strejker, är att det skrevs en låt om den.

En sådan strejk car 1969:års hamnarbetarstrejk som ockå inträffade under de år som Peter Birros TV-serie behandlar.

Hamnarbetarstrejken 1969

Detta var den strejk som inledde 1970-talets strejkvåg och som förebådade den stora gruvstrejken som startade samma år. På Arosmässan i Västerås den 28/10 1969 sa dåvarande finansministern, Gunnar Sträng följande:

"Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de s.k. konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det."

Kort därefter inleddes hamnarbetarstrejken i Göteborg. Hamnarbetarna i staden var mer utsatta för rationaliseringar än andra, även jämfört med andra hamnarbetare, och det var antagligen detta som gjorde att det startade där.

Det hela började med en konflikt om övertid och betalning för denna. Två arbetare blev avskedade med omedelbar verkan. Efter förhandlingar omvandlades det hela till 2 veckors suspendering utan lön. Detta var måndagen den 10 november 1969. När hamnarbetarna fick veta detta gick de omedelbart ut i strejk. Budet kom på ett medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums aula på tisdagen och medlemsmötet övergick efter sitt slut i ett strejkmöte.

Dagen därpå samlades den valda strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade att strejken skulle fortsätta tills de två suspenderade åter var i arbete. Samtidigt krävde man också månadslön, bättre arbetarskydd, företagsdemokrati, insyn i jobbet och hamnens finanser osv.

16 november var de suspenderade i arbete igen och de strejkande återupptog arbetet. Tre veckor senare startade den stora gruvstrejken.

Läs mer i följande böcker:
Ragnar Järhult, Nu eller aldrig, En bok om den nya strejkrörelsen, Liber, 1982
Steg för steg, Om stuveriarbetarnas fackliga kamp, Ordfront, 1974

Läs mer om strejker, arbetarkamp och facklig organisering

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP
Andra bloggar om: Arbetarkamp, Arbetarklass, Facket, Fackligt, Strejk, Peter Birro, Arendalsstrejken, Politik, Samhälle, Hamnarbetare, Gunnar Sträng

Svartfötter, bruntungor och gulingar

I SVD, DN och BLT skriver man om fackordföranden på ABB i Karlskrona som kallt icke-fackanslutna arbetare för gulingar. Nån anonym uttalar sig och säger att det rör sig om hot.

Det är ju knappast nåt hot att berätta om vad det innebär att svika sina arbetskamrater genom att inte gå med i facket. Så här säger fackordföranden enligt BLT

De oorganiserade är ett starkt irritationsmoment. De glider med på löneökningarna men deltar inte i kampen.

Han har helt rätt. Och de okunniga journalisterna i SVD och DN vet inte ens att "gula fackföreningar" är namnet på arbetsgivarvänliga fack. Eller så väljer de med flit att inte nämna det. Fack som säljer ut sina medlemmar. Och att guling använts som skällsord på arbetare som säljer ut sina arbetskamrater till arbetsgivaren eller motarbetar arbetarnas intressen exempelvis genom att inte gå med i facket. Det är ju knappast ett hot att använda såna ord. Precis som svartfot är ett skällsord för strejkbrytare och bruntunga ett för en rövslickare, dvs en person som i allt försöker tillfredställa förmännens nycker är guling ett skällsord för en osolidarisk arbetare.

Jag hade tyckt samma som metallordföranden på min tid som fackligt aktiv, men kanske agerat lite skickligare. Man vinner ju inga nya medlemmar genom att agera som ordföranden i Karlskrona. Men i sak har han rätt. Den som gör fel är istället vice förbundsordföranden som inte backar upp den lokale ordföranden på ABB ordentligt. Fast han har rätt när han säger:

För en medlemsorganisation är målsättningen att alla ska vara med. Klubben måste motivera utomstående att gå med på ett sätt som inte upplevs som hotfullt eller stötande. Tala för medlemskap - inte emot.

Det är en bättre metod. Men han borde starkare ha försvarat ordföranden på ABB i sak. Eftersom han ju är överens i sak.

Och att skriva något är inte maffiametoder, vilket en del okunniga liberala bloggare tycks anse. Om ordföranden hade uppmanat till misshandel hade det varit maffiametoder. Men det handlar ju inte om sånt.

Det hela är helt enkelt en storm i vattenglas. Antagligen beroende på okunniga sommarvikarier och nyhetstorka.

Andra bloggar om: Fackligt, Facket, Arbetarkamp, Arbetarklass, Politik, Guling, Bruntunga, Svartfot

Alldeles för svårt att strejka redan idag

Wanja Lundby Wedin kan tänka sig att tillmötesgå arbetsgivarna, storföretagen i deras krav på ännu fler inskränkningar i strejkrätten. På något annat sätt kan jag inte tolka hennes uttalanden i dagens DN. Idag är det otroligt svårt att strejka i Sverige, inte lätt som borgerliga företrädare hävdar. Sen länge har därför också de flesta strejker i Sverige varit s.k. vilda strejker. Dvs strejker som inte godkänts av facket. Olagliga strejker.

Detta beror på att det bara är de högsta fackföreningsledningarna som kan besluta som strejker. På lokal nivå går det inte. I praktiken har därför LO sen länge tagit ifrån den svenska arbetarklassen det bästa vapnet man har. Det är inte fler inskränkningar i strejkrätten vi behöver.

Istället behöver vi en demokratisk kontroll över strejkrätten och fackliga avtal. En demokratisk medlemskontroll. Alla avtalsförslag som förhandlats fram borde, som i många andra länder, underställas medlemsomröstning. Beslut om strejk och andra stridsåtgärder bör också tas genom medlemsomröstningar. Det bör dessutom vara möjligt att besluta om strejk på lokal nivå. Inget av detta behöver leda till fler strejker, men det leder defintivt till en mer demokratisk och mer medlemskontrollerad fackförening. Och en bättre sits för arbetarna i förhandlingar med företagen.

Efter artikeln i DN kan man också, som en annan bloggare gör, ställa sig frågan Vilka företräder LO?

Andra bloggar om: Strejk, Politik, Arbetarklass, Arbetarkamp, Fackligt, Facket, LO, Wanja Lundby-Wedin, Almedalen

På franska om Vaxholmsfallet

Jag har skrivit en artikel i fransk tidningen Rouge om Vaxholmsfallet, Contre le dumping social. Att de tror att jag finns i Oslo har förklaring i att norska delen av Fjärde Internationalen också brukar representeras av en person som heter Anders på internationella möten. En del har inte riktigt klart för sig vem av oss som är vem. Eller/och vilket land som är vilket.

Ett tidigare inlägg om Vaxholmsfallet: Facket vinner Vaxholmsmål.
Andra bloggar om: Frankrike, Rouge, Arbetarkamp, Facket, Politik

Yttrandefriheten gäller inte arbetare

I dag har det kommit en dom från Arbetsdomstolen som säger att Fackliga förtroendemän kan sägas upp om de uttalat kritik mot arbetsgivaren och varit "jobbiga" i arbetsgivarens ögon. Och jag som trodde det var meningen att fackliga företrädare ska vara jobbiga mot arbetsgivaren, det känns som det är en förutsättning för att kunna representera arbetskamraterna på ett bra sätt. Den uppsagde Per Johansson säger i DN:

- Det är i flera avseenden en politisk dom. AD har ensidigt ställt sig på arbetsgivarens sida och vägrat att lyssna på fackets representanter. Här står ord mot ord, men jag har absolut inget att skämmas för, sade Per Johansson.

Domen kommer att leda till att det blir svårare att arbeta fackligt på lokalt plan. Svårare att rekrytera nya fackliga förtroendemän då man måste vara extremt försiktig med vad man säger. Kritik mot arbetsgivaren - du får sparken är faktiskt den yttersta konsekvensen av domen i AD.

Yttrandefriheten i det borgerliga, nyliberala Sverige gäller tydligen inte alla. Den gäller inte för arbetare.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN
Läs mer: Socialistiska Partiet1, Socialistiska Partiet2, Mullvaden
Andra bloggar om: Arbetarklass, arbetsmarknad, Arbetarkamp, Fackligt, Facket, Politik, Yttrandefrihet, Connex

Nationalism - inget bra sätt att bekämpa Sverigedemokraterna

Petter Larsson skriver i en krönika i Göteborgs-Posten att retoriken när de borgerliga mainstream-partierna (inklusive sossarna) debatterar mot Sverigedemokraterna går käpprätt åt helvete när man tar till nationalistiska argument. Han menar att detta är förkastligt och felaktigt.

"Men det är att leka med elden. Problemet är att socialdemokratin därmed accepterar en av sd:s grundidéer: att det finns något (en hållning, ett antal värden, en essens) som är svenskt och att detta är bättre än det som är osvenskt. Så normaliseras fiendens språk och tankar.
Risken är att folk går på det - särskilt när det kommer från ett stort parti, som inte kan misstänkas för rasism.

Är det inte just den här typen av klimatpåverkan som är den stora faran med högerpopulismen? Sverigedemokraterna kommer sannolikt inte att bli något betydande parti i väljarsiffror under överskådlig tid - med några få lokala undantag. Men om de tillåts styra det offentliga samtalet, vad vi pratar om och hur vi gör det, så har de redan delvis vunnit."

Jag håller med. Att bekämpa Sverigedemokraterna med deras egna medel innebär ju att deras åsikter vinner, även om de som parti inte vinner.

I stället måste man bekämpa dem på annat sätt. Vi måste ta upp vardagsfrågorna, de sociala rättvisefrågorna och ge andra svar än Sverigedemokraternas papegojliknande upprepande av ett mantra.

Bostadsbrist och bostadssegregation med problem och förfall i en del arbetarklassområden beror på flera saker. Dessa är:

1. Borttagna bostadssubventioner vilket lett till minskat bostadsbyggande och bostadsbrist
2. Ombildning av allt fler hyresrätter till bostadsrätter vilket gör boendet dyrare
3. Arbetslöshet och utanförskap för arbetarklassen som gör folk fattigare vilket elder till ett alltmer segregerat boende

Detta åtgärdas med ett återinförande av bostadssubventioner och byggande av fler hyresrätter. Istället för mer marknad, som bara gynnar de rika, inför vi mer reglering, något som gynnar de fattiga, arbetarklassen. Detta leder till fler byggda hyresrätter och färre bostadsrätter. En politik för full sysselsättning måste återigen införas.

Arbetslöshet, utanförskap, marginalisering, våld slår hårdast mot arbetarklassen. Det finns ett samband mellan dess saker. Arbetslöshet skapar de tre senare. Sammantaget leder de till ökad segregering.

Åtgärdas med en politik för full sysselsättning. Börja med att återanställa 265 000 människor i offentlig sektor. Tidningen ETC tog fram ett förslag inför valet förra året. A-kassan återställs till 100%. Läs ett förslag med finansiering till detta. Att minska löneskillnader är ytterligare en åtgärd som minskar dessa problem. Det kan man gör genom att höja kvinnors löner och genom att höja offentliganställdas löner. Med minskade klyftor i samhället och minskad arbetslöshet minskar också våld och brott.

Arbetarklassen åker mer kollektivtrafik än andra. Att satsa på kollektivtrafiken innebär att man förbättrar för arbetarklassen. Dessutom förbättrar det miljön.

Sjukvården försämras och privatiseras. Privatiseringar leder till en dyrare sjukvård och en segregerad sjukvård. Arbetarklassen får då sämre sjukvård än de rika. Istället ska vi förbättra sjukvården genom att stoppa privatiseringar , göra tandvården fri och förbättra för äldre. Vad ytterligare privatiseringar kan leda till visar Michael Moore i sin senaste film Sicko. Han kritiserar också den svenska regeringen.

Privatiseringen av pensionerna missgynnar arbetarklassen. Pensionssystemet måste alltså förbättras.

De gemensamma egendomar (telefonnätet, järnvägar, busstrafik med mer) som olika borgerliga och socialdemokratiska regeringar försnillat leder till försämringar för de med sämst betalningförmåga, för de som tjänar minst, arbetarklassen. Ta tillbaka dessa egendomar.

Avregleringar har lett till dyrare priser i exempelvis elmarknaden. Inte heller någon annan stans kan man se nåt som gjort det bättre för arbetarklassen med avregleringar. Regleringar kan införas igen för att gynna arbetarklassen.

Den nuvarande borgerliga regeringen har gynnat de rika med diverse skattelättnader. Naturligtvis inför vi dessa skatter igen och minskar på det sätte klyftorna i samhället. Något som leder till minskat utansförskap, minskad segregering etc. När vi ändå håller på ser vi till att skatt på räntor , aktieutdelningar etc får samma reella procentsats som skatt på arbete. Bör leda till en höjning av det förstnämnda och en säkning av skatten på arbete. SItuationen för arbetarklassen förbättras.

För att minska segregeringen inför vi återigen en statlig skola och avslutar det för arbetarklassen farliga exprimentet med alltfler privatskolor (så kallade fristånde skolor).

Det går säkert att forstätta en stund till, men min poäng kanske kommer fram, vi bekämpar Sverigedemokraterna bäst genom att presentera bättre förslag på lösningar av olika problem. De lösningar vi inom vänstern presenterar på sociala problem måste gynna hela arbetarklassen.

Politiken måste utgå från arbetarklassens behov, inte utgå från diverse livstilsfrågor. För då lämnar vi fältet fritt för populister från höger. Vi i vänstern måste tala i ett underifrånperspektiv. Oxh kom ihåg, det är inte Sverigedemokraterna som främst bojkottas av det etablerade. Det är vänstern. Bojkotten mot oss från borgarmedia är klart större och effektivare än något som eventuellt drabbar SD. Det är vi inom vänstern som behandlas illa. Inte SD.

Intressant?

Andra bloggar om: Arbetarklass, Arbetarkamp, Bostadspolitik, Identitetspolitik, Klass, Kollektivtrafik, Nationalism, Politik, Socialistiska Partiet, Sverigedemokraterna, Socialpolitik, Vänstern

När blir Mauricio Rojas Sverigedemokrat?

Man kan inte annat än undra. I Mauricio Rojas inlägg i DN ser han kommunister i varje buske. Ja, kommunister har skrivit varenda läromedel, varenda bok och sprider falsk propaganda. Hemlig kommunistpropaganda alltså. Herregud, böckerna beskriver det moderna Sverige som om det skapats av människor i kamp, som ett verk av vanliga männsikor. Men förstås vet Mauricio Rojas bättre. Vanliga människor är oförmögna att skapa någonting. Allt skapas av några få fantastiska män (naturligtvis män, kvinnor verkar inte existera i Rojas artikel).

För mig är Rojas artikel precis samma sak som när Sverigedemokraterna beskriver Sverige som full av smygkommunister som hotar den "svenska kvinnan" och de "svenska familjeidealen".

Mauricio Rojas "undersökning" är i själva verket inget annat än patetisk traditionell antikommunism och förnekande av vanliga människors roll i historien. Han vräker ur sig diverse påståenden som inte beläggs och som troligtvis helt saknar relevans och sanning. Socialpolitik (han menar social välfärdspolitik förstår man) kan inte förändra någonting skriver han. Vad var det då som förändrade Sverige under 1950-talet, 1060-talet och 1970-talet till världens kanske mest jämlika och jämställda land? Men detta är förstå produkten av några enskilda starka män till kapitalister i Mauricio Rojas förvirrade hjärna. Alla inser att karl'n faktiskt är ute och cyklar med sin "undersökning" och sin artikel.

När han skriver att det var män som Johan August Gripenstedt, Gustaf de Laval, Lars Magnus Ericsson eller Nils Gustav Dalén som skapade landet och inte det vanlig arbetande folket visar Mauricio Rojas ett förakt för arbetare och fattiga som i kamp tvingat fram allmän och lika rösträtt, pensioner och mycket annat. Samma förakt som högerpartier och deras medlemmar alltid visat. Vad skulle dessutom de nämnda gubbarnas företag ha varit utan arbetarna?

Och ärligt sagt, vad har LM Ericsson gjort? Han uppfann inte ett skit. Hans företag höll på att gå åt helvete så staten gick in och tog över telefonnäten som bolaget drev. Och sen var det statliga beställningar som garanterade hans företags överlevnad. Att rädda hans företag var dock inte ändamålet med att staten övertog telefonnäten. Nej, att man övertog driften av telefonnäten berodde på att man ville få en utbyggnad till alla delar av landet och se till att alla männsikor, oavsett klass och bostadsort skulle kunna ha telefon. Så länge nätet var i privata händer var det bara lönsamma folkgrupper och orter som fick telefon. Det är så marknadskrafterna fungerar. Mycket ojämlikt och orättvist alltså.

Mauricio Rojas påstår i sin artikel att han presenterar "den vetenskapliga sannaingen". Sånt trams. Han presenterar en ideologisk partsinlaga som i argumentation och blindhet inte står Sverigedemokraterna efter. Snart dags för partibyte igen?

Andra bloggar om: Mauricio Rojas, Klass, Socialpolitik, Sverigedemokraterna, Utveckling, Arbetarkamp

Stöd gruvarbetarna

Gruvstrejken i Norrbotten fortsätter. Gruvarbetarna är värda allt stöd. Stöd gruvarbetarna med uttalanden och skriverier.

Läs mer, Gruvarbetarstrejken, Långvarigt missnöje bakom strejken, "Vi kan strejka veckan ut", Orättvist bud spär på gruvarbetares ilska, Det kokar i gruvan.

Adressen till facket i Kiruna är:
IF Metall Malmfälten
Gruvtolvan
Ordf. Harry Rantakyrö
Björkplan 6 G
981 42 Kiruna
0980- 825 00

postbox.avd01©ifmetall.se

Andra bloggar om: Arbetarkamp, Gruvstrejk, Strejk, Politik

Gruvarbetarna i strejk

Förra gången gruvarbetarna i Norrbotten gick ut i en större vild strejk blev det, tillsammans med studenternas 1968, inledningen till en redikal förändring av det svenska samhället. Hur det blir denna gång, kan man ju inte veta, strejken kan ta slut idag, eller så kan den fortsätta. Vad som sker med strejken påverkar vilka effekter den har på omvärlden.

Men hade jag suttit i den borgerliga regeringen hade jag blivit nervös. Hade jag varit svensk arbetsköpare hade jag blivit nervös. Lika nervös som jag nu blir upprymd när jag hör om strejken.

För att få en bild av varför strejken brutit ut denna gång, läs inlägget Gruvarbetarna strejkar hos Jinge.

Källor: DN, SR, SVD.

Andra bloggar om: Gruvstrejk, Arbetarkamp, Strejk, Politik