Sverige behöver en ny vänster, del2

Sveriges vänster är idag splittrad på ett antal partier och mindre grupperingar. Dessutom tillkommer den autonoma/anarkistiska/syndikalistiska miljön som idag kanske är den största vänstermiljön utanför socialdemokratin. En socialdemokrati som jag brukar hävda inte tillhör vänstern. Det hävdar jag nu också, men det finns många inom socialdemokratin som tillhör vänstern. Dessa borde inse verkligheten på samma sätt som många gjort i Tyskland (Lafontaine, WASG, PDS/Linke) och delta i bildandet av ett nytt brett antikapitalistiskt vänsterparti i Sverige. Den anarkistiska/autonoma miljön kan lämnas utanför diskussionen då de knappast är intresserade av ett nytt parti.

Nyckeln till ett nytt brett vänsterparti i Sverige finns förmodligen hos vänsterpartiet. Något jag skrivit om tidigare, Organisationer inom organisationer och Dags för ett bredare vänstersamarbete. Ett sådant samarbete kan dock inte enbart byggas upp med hjälp av organisatoriska överväganden. Det måste finnas politiska teorier, överväganden och ståndpunkter också. Låt mig skissa på vad ett nytt bredare parti skulle kunna behöva för ingredienser. Allt behövs dock inte för att ett nytt parti ska kunna bildas. Men en del behövs absolut, synen på den interna demokratin och synen på demokrati i stort.

1. Synen på demokrati internt i partiet. Om det handlar mitt ovanstånde inlägg, Organisationer inom organisationer. Kort uttryckt behövs det garanterade rättigheter för organiserade minoriteter. I vänsterspråkbruk kallas detta tendens/fraktionsfrihet. Den "demokratiska centralismen" som den oftast uppfattas (som diktatorisk centralism) bör förkastas.

2. Synen på demokrati i stort. Enpartisystem måste förkastas. Alla områden i samhället ska underställas demokratiska belsut fattade av valda församlingar. Även inom den ekonomiska sektorn, företagssektorn. Uttryck som "proletariatets diktatur" bör inte användas. Och den innebörd, partidiktatur, detta uttryck gavs i stalinismens Sovjet måste förkastas.

3. En modern uppfattning om kapitalismens utveckling behövs. Vad som skrevs för 100 år sen kanske inte alltid har giltighet idag. Detta finns, men används för lite inom den svenska vänstern. Här kan Ernest Mandel och hans efterföljare ge oss en bra grund att stå på.

4. En modern uppfattning om imperialismen. Lenin duger inte längre. De postmoderna marxisterna (ex. Antonio Negri, Michael Hardt) har inte heller kunnat erbjuda någonting. Andreas Malm har dock utvecklat en intresant modern teori om imperialismen, baserad på Antonio Gramsci och Ernest Mandel.

5. En modern syn på vad ett modernt socialistiskt samhälle innebär på det ekonomiska planet. Med hänsyn tagen till att allt omöjligen låter sig planeras centralt. Med möjlighet till småföretagande och närvaron av marknadskrafter på de områden där detta är effektivare än planering.

6. En politik som tar hänsyn till miljön och undviker miljöförstöring. En politik där användning av olja etc begränsas.

7. En vettig syn på regeringsfrågan i ett kapitalistiskt samhälle

8. En socialistisk feministisk politik, något jag tidigare skrivit om, Klasskamp och feminism

9 En syn på invandring och flyktingpolitik som är human och inkluderande.

Jag kommer säkert på mer saker vad det lider och skriver om det då. Alla ovanstående punkter kommer jag att försöka behandla i olika delar av denna serie av artiklar om den svenska vänstern.

Kring några av de ovan listade punkterna finns det samlingar av material att läsa och här kommer länkar till en del av detta:

Om vänsterpartiet
Socialdemokratin
Breda vänsterpartier
Arbetarstater
Förändra utan att ta makten?
Imperialism
Plan eller marknad
Invandrings- och flyktingpolitik
Ernest Mandel
Catherine Samary
Robert Went

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Politik, Vänsterpartiet, Vänstern

Postmodernismen, del 6

Nu ska jag skriva om hur jag tycker vänstern kan använda begreppet postmodern. För mig har detta begrepp inte nödvändigtvis något med de postmoderna tänkarna att göra. Det postmoderna samhället är för mig detsamma som det senkapitalistiska samhället, den globaliserade kapitalismen, det individualiserade samhället, det samhälle som skapas av nyliberalismen.

På det sättet används ordet av Fredric Jameson i boken The Cultural Logic of Late Capitalism där han också referar till Ernest Mandel och dennes begrepp Senkapitalism. Andreas Malm använder också Ernest Mandel, tillsammans med Antonio Gramsci, när han kritiserar postmodernisterna Hardt/Negri.

Jag anser däremot att de postmoderna tänkarna, såsom Derrida, Foucault etc är fina redskap för makten i samhället, vilket jag ockå berörde i del4 av min serie om postmodernismen. De används för att försvara nyliberalismen, något som också Jimmy Sand varit inne på tidigare i en essä, Du sköna nya värld?: En essä om politik och kultur i globaliseringens tidevarv (2002). Han kopplar där samman Lyotard med nyliberalismen och resonerar utifrån Jameson och Mandel med flera. På sin blogg har Jimmy skrivit mer om detta, Senkapitalismens kulturella logik och Senkapitalismens kulturella logik II.

Läs mer om Fredric Jameson: DN1, Tesugen
Läs mer om Ernest Mandel: Mandelarkivet, Mandel på svenska
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Fredric Jameson, Postmodernism, Nyliberalism, Vänstern

Pomovänster - nej tack, del 4

Jag har ägnat tre inlägg åt postmoderna teorier, dess syn på makten och hur postmoderna teorier letat sig in i vänstern. Jag menar att det inte är bra för vänstern att använda sig av postmoderna teorier för att försöka förklara vad vi ska göra åt orättvisorna i världen. Däremot kan man använda begreppet postmodernt samhälle om det nuvarande stadiet av det kapitalistiska samhället. Även om jag kanske föredrar det av Ernest Mandel myntade uttrycket Senkapitalism istället. Men det behöver inte betyda att vänstern ska bli postmodern och anamma postmoderna teorier för att förändra världen.

När Blair utformade sin sorts socialdemokrati baserades mycket av tankegångarna på den postmoderne tänkaren Anthony Giddens. På samma sätt har Michel Foucault influerat svensk socialdemokrati, exempelvis kring tidskriften/tankesmedjan Arena. Den moderna svenska socialdemokratin med Mona Sahlin i spetsen har tagit intryck från denna tankesmedja och från den engelska blairismen. Postmodernismen blir alltså ett sätt att fomulera en politik som bevarar det existerande politiska/ekonomiska systemet. Ett sätt att konstruera en politik med utgångspunkt i att det inte finns någon grupp som har makten i samhället. Finns ingen grupp som har makten behöver man inte kämpa för att fördela makten eller ta ifrån makthavarna makten. Det blir helt meningslöst att göra motstånd och klassamhället förnekas eller förklaras som betydelselöst.

Kvar blir då enbart identitetspolitik baserad på den individualism som finns i det nuvarande stadiet av kapitalismen. En sådan politik baserad på individualism, mångfald av identiteter, där varje människa är en fritt seglande enhet som väljer och vrakar bland olika möjligheter för individen kommer aldrig att kunna leda till en förändring av samhället.

När delar av den intellektuella vänstern också hemfaller åt sådana teorier kommer de också att finna att de blir försvarare av det existerande och inte kommer att kunna formulera något alternativ till den socialdemokrati vi har idag. De missar därmed också chansen att formulera ett kraftfullt alternativ till nyleninisters (gamla maoister, stalinister etc) teorier. Det är inte bra för vänstern. Därför måste vi säga nej till postmodernismen. Nej till Pomovänstern.

Stöd för denna inställning har jag hämtat hos en rad källor och författare, däribland;
Richard Wolin som visar på varför vänstern inte kan/borde/ska vara postmodern i sin artikel "Frigörelsen förvandlas till förtryck - från Spengler till Derrida". Andreas Malm visar hur oanvändbar postmodernismen är för att beskiva vad som händer i världen (i sin specifika allians med den autonoma marxismen) när han kritiserar Hardt/Negris Imperiet. Katrine Kielos har flera gånger kritiserat identitetspolitiken hos socialdemokratin och jag har kritiserat den mer allmänt.

När man förnekar att makten finns någonstans och säger att den finns överallt så förnekar man också möjligheten att göra något åt situationen. Möjligheten att förbättra samhället inför framtiden. Möjligheten att göra uppror mot makten. Det är inte bra för de fattiga, det är inte bar för arbetarklassen. Därför hör postmodernismen inte hemma i vänstern. Därför ska vi säga nej till Pomovänstern.

Läs mer: Jimmy Sand skriver om Pomovänster, Mr Brown också. Alex Callinicos har skrivit kritik, Toni Negri in Perspective. Följande debatter har också bäring på det som jag skrivit om i mina hittills fyra (inkl. denna) artiklar om postmodernism; Förändra världen utan att ta makten, Debatt om imperialism, Strategi för vänstern. Bland deltagarna i debatterna märks Andreas Malm, Ulf Karlström, Charles Post, Claudio Katz, Antoine Artous, Alex Callinicos, John Holloway, Daniel Bensaïd, Hilary Wainwright, Phil Hearse, François Sabado och François Duval.

Mina tidigare tre artiklar:
Postmodernismen - inget för vänstern, del 1
Postmodernismen - inget för vänstern, del 2
Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

Intressant?
Andra bloggar om: Ernest Mandel, Anthony Giddens, Michel Foucault, Postmodernism, Vänstern, Politik
Technorati: Ernest Mandel, Michel Foucault, Anthony Giddens, Postmodernism, Vänstern, Politik