Motsatsen till hat, våld och mobbning

Katrine Kielos har skrivit ett intressant inlägg i tidningen Bang om kärlek. Den handlar om kärleken mellan kvinna och man, heterosexuell kärlek, feminism och hur vi ska dresseras till en fungerande vardag.

Den heterosexuella kärleksrelationen har idag som huvuduppgift att dressera människors gemensamma vardag. Idealet är effektivt, jämställt och demokratiskt. Man och kvinna förhandlar på lika villkor. När så inte är fallet så håller alla med om att det är orättvist.
//
Den moderna kapitalismen behöver människor som kan samarbeta utan friktion. Människor som ständigt vill öka sin konsumtion. Människor vars smak är standardiserad Kan påverkas och förutses. Människor som fungerar. Människor som går på.

Det är under dessa förutsättningar som det feministiska idealet om den jämställda relationen mellan kvinna och man har implementerats. Vi definierar idag en lycklig kärleksrelation som ett lyckat lagarbete. Mannen är inte längre kung utan partner i den gemensamma firman. Hans funktion är att hjälpa oss med allt det där som handlar om: ”att få vardagen att gå ihop”.
//
Feminismen borde lyfta blicken från nutidens kärleksideal om det jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet. Att byta olika förmågor och värden i hopp om att det i slutändan går ihop är inte att älska. Efter hur rättvisa principer det än sker: det är inte kärlek. Likhet är inte närhet. Jämställd men död är inget alternativ. Feminismen måste våga vara lite banalare och lite radikalare än så.

Men kärlek är inte bara kärlek till en partner. Det finns olika sorters kärlek. Kärlek är också kärlek till barn och barnbarn. Kärlek är att uppfostra, älska och skämma bort sina barn, sina barnbarn. Älskade barn blir inte hatande barn.

Kärlek är motsats till hat, hot, mobbning och våld. Kärlek är motsatsen till Alex Schulmans numer nerlagda blogg. Kärlek är att inkludera istället för att exkludera. Kärlek är solidaritet. Medmänsklighet. Att även fattiga och folk i utanförskap har rätt att leva bra. Kärlek är att dela med sig av överflöd. Det är motsatsen till girighet. Motsatsen till förakt. Motsatsen till arrogans.

Läs också Maria Sveland i GP.
Bloggat: Kajen
Andra bloggar om: Katrine Kielos, Våld, Bang, Kärlek, Hat, Hot, Samhälle

En ny vänster, del 5

Jinge har skrivit en analys av den socialdemokratiska idédebatten där han konstaterar:

Idag står inte frågan längre och stampar kring hur partiet ska komma tillbaka, nu handlar det uteslutande OM partiet ska förmå att återgå till en traditionell socialdemokratisk politik. Själv tror jag inte att det längre finns några möjligheter. Det är alldeles för många borgare i partiet idag så om en demokratisk socialist höjer rösten så blir vederbörande direkt utfrusen. Något som vi faktiskt också har sett exempel på.

Jag håller med. Och med ett Vänsterparti som ständig svansar efter socialdemokratin blir det inte bättre för den svenska arbetarklassen.

Det behövs alltså en ny vänster i Sverige. En vänster som företräder arbetarklassens intressen. I en sådan vänster hoppas jag att socialdemokratins oppostionella, socialdemokratins vänster kan var med. Då tänker jag på många fackliga kämpar, men också intellektuella som Katrine Kielos och Göran Greider. När ska de inse verkligheten och sluta hoppas på en förändring inom socialdemokratin. På samma sätt som många fackliga och andra socialdemokrater i Tyskland gjort. Däribland en tidigare partiledare, Oscar Lafontaine.

I Tyskland deltog dessa vänstersocialdemokrater i bildandet av partiet WASG. I den grupperingen kom också större delen av Tysklands småvänstergrupper att ingå. Och nu har partiet slagits ihop med det mycket större vänsterpartiet PDS till PDS-Linke. Låt oss göra på samma sätt i Sverige, bilda ett nytt vänsterparti, där vänsterpartiet kan utgöra kärnan och vänstersocialdemokrater vara med. Där också extremvänstern får plats, exempelvis mitt eget parti Socialistiska Partiet. På det sättet kan vi skapa ett slagkraftig alternativ för atbetarklassen inför framtiden.

Ett sådant nytt parti måste vara demokratiskt på så sätt att man i praktiken och helst också i stadgarna tillåter fraktioner/tendenser att finnas. Grupperingar som kan ha egna tidningar och webbsajter. På det sättet fungerar det i franska LCR, holländska SP (som jag vet att en del ledande figurer i Vänsterpartiet är insnöade på), i engelska RESPECT, tyska PDS-Linke, portugisiska BE, danska Enhedslisten och många andra partier.

Med ett parti baserat på en politik för social rättvisa, en politik för de fattiga, en politik för arbetarklassen och för jämlikhet kan vi åstadkomma något. Är det också demokratiskt på det sätt som jag skisserat ovan kan vi åstadkomma ännu mer. Det behövs mer på det organisatoriska planet för att skapa ett modernt vänsterparti men det kommer jag in på i nästa inlägg. Tills vidare kan ni läsa en del annat i ämnet.

Europeisk debatt om breda vänsterpartier.
Katrine Kielos om identitetspolitik nr1, nr2 och kritik av Mona Sahlin
Mina tidigare inlägg om en ny vänster: Del1, Del2, Del3, Del4, Organisationer inom organisationer, Dags för ett bredare vänstersamarbete
Mitt eget om Klass, Postmodernism och Identitetspolitik
Bloggar: SVD:s ledarblogg, Biology & Politics, Erik Laakso, Jonas Morian, Stormklockan, Esbati
Andra bloggar om: Katrine Kielos, Vänstern, Politik, Socialistiska Partiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Göran Greider

Lite mer om en ny svensk vänster, del 3

I mitt förra inlägg skissade jag lite på vad som behövs för att en ny svensk vänster ska kunna ta form. Jag listade där ett antal punkter som är viktiga för att en svensk modern vänster ska kunna företräda en hållbar politik. Men jag skrev inte om det absoluta grundkravet. Det kanske kändes för självklart. Men jag ändrade mig och här kommer det nu.

Grunden för ett nytt parti måste var de sociala rättvisefrågorna. Jämlikheten mellan olika sociala grupper i samhället. En politik som baseras på klass. Dett innebär inte att att andra former av underordning får negligeras. Jag tror inte att kvinnoförtryck, rasism osv skulle försvinna om klassamhället försvann. Orsaken till andra typer av underordning är alltså inte primärt klassamhället. Men jag tror att om klassklyftor tillåts är det enklare för ett samhälle att också tillåta andra typer av förtryck. Systemen hänger ihop och överlappar. En ny politik får baseras på arbetarklassens intressen helt enkelt. Då måste naturligtvis arbetarklass definieras. För arbetarklassen innefattar definitivt inte bara den klassiske svenske industriarbetaren. En skiss på hur arbetarklassen kan definieras har jag skrivit tidigare, Arbetarklass, vad är det?

Mer kanske inte behöver sägas om detta, men intressant i detta sammanhang är också de artiklar jag skrivit om identitetspolitik. Katrine Kielos har också skrivit flera artiklar på samma tema. Nu senast en kommentar till en artikel av Åsa Petersen. Kielos argumenterar för en ändring av socialdemokratins politik. Artikeln är dock läsvärd för hela vänstern, vilket ockås Esbati upptäckt. Jonas Morian har också skrivit ett inlägg kring debatten Petersen och Kielos. Dessutom har Enn Kokk och Markus Blomberg kommenterat, Klassförtryck kontra statusförtryck resp. Katrine Kielos och Åsa Petersen i (s)-märkt framtidsdebatt.

Jag ser att Åsa Petersen använder Iris Marion Young för att försvara sin position. Men allt jag läst av Young utgör ett försvar av Katrine Kielos position som jag förstår det i alla fall. Om detta tänker jag återkomma nån annan gång liksom till Judith Butler som Kielos och Petersen också berör.

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Arbetarklass, Vänstern, Politik, Socialdemokraterna,

Karolina Ramqvist går högerns ärenden?

I tidskriften Arena har Karolina Ramqvist till attack mot vänsterns nyvaknade intresse för klass. Katrine Kielos har på sin blogg med inlägget Hur höger kan Arena bli?, levererat en arg kritik av tidskriften Arena och Karolina Ramqvist. Även I DN har Mikael Löfgren skrivit om artikeln i Arena, något Karolina Ramqvist kommenterar med Den riktiga vänstern - check på sin blogg. Katrine Kielos undrar i sin tur vad Mikael Löfgren menar.

Elin Alvemark kommenterar också Karolina Ramqvists artikel och det gör även Katarina Wikström i tidningen Internationalen.

Elin Alvemark skriver bland annat:

"Jag vill att Ramqvist ger exempel på politik som enligt henne lyckas integrera teori och praktik som leder till förändring som harmoniserar med hennes ideal. För annars dristar jag mig till att tro att Ramqvist inte skulle vara förmögen att se positiv förändring, konstruktivt politisk arbete eller ens den enklaste hållbara förklaring till ett politisk engagemang över huvudtaget. Och det känns som en läskig tanke med tanke på att Ramqvist besitter en hel del makt att påverka människors inställning till de som jobbar mot förtryck."

Några citat från Katarina Wikströms krönika i Internationalen:

"Vidare skriver hon att ”projektet att återupprätta klass som den enda parametern är lönlöst”. Vad hon menar är att hon som individ inte har något intresse av det. Och det är väl inte så märkligt påstående med tanke på att Karolina Ramqvist sitter på chefredaktörsstolen för en av Sveriges största tidskrifter. Vänster eller inte, det klart att det är lönlöst att tala om klass för en liberal individualist som uppenbarligen inte har den minsta förankring i vänsterrörelsen."

"Karolina Ramqvist gillar den så kallade identitetspolitiken. I den skräddarsyr var och en sin egen kombination av ”identiteter”, låt säga: lesbisk + asiat + blind… och kämpar för just dem, för sig själv. Någon vilja till samarbete med dem man bara delar en enskild identitet med – låt säga: arbetare eller kvinna – finns inte. Således bör ingen solidaritetstanke uppmuntras, för alla är olika individer som aldrig kan eller bör enas i ett kollektiv."

"Klassperspektivet är och förblir vad vänsters hela ideologi bygger på. Det är bara pinsamt att någon med sådant förakt för kollektivet ens representerar vänsterrörelsen. Finns det ingen gräns för hur högervridna åsikter en uttalad vänstertidskrift får uttrycka? Borde inte typ presstödet ryka eller nåt? Annonsörer dra in sin pengar? Och finns det ingen seriös teoretiker en verklig intellektuell alltså, som kan ryta till att Karolina Ramqvist definitivt inte hör hemma i deras lag heller?"

I samma nummer av Internationalen i en artikel som inte finns på nätet säger Mikael Wiehe följande:

"- Jag läste Karolina Ramqvists artikel i Arena om att klass tar för mycket plats inom vänstern.... Jag är 61 år gammal. För mig tillhör klasskampen fundamentet för vänstern. Inte sexuell tillhörighet. Ska vi snacka om vänstern, så får vi snacka klasskamp. Låt oss snacka politik. Ska vi snacka självförverkligande på Södermalm, så kan vi snacka en massa andra grejer."

Läs också Trottens hyllning till Wiehe för hans uttalande häromsist om Danmark.

Fler artiklar i ämnet: Katrine Kielos, Erik Åsell, Per Wirtén

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Klass, Karolina Ramqvist, Arbetarklass
Technorati: Klass, Arbetarklass

Liberala rättstraditioner

En hel gäng skribenter går till angrepp mot Katrine Kielos resonemang i inlägget "The unhappy marriage between feminism and liberalism". Bland de som kritiserar henne finns hennes partikamrat Peter Karlberg, men även andra, exempelvis på bloggen Tempus Fugit.

Jag kan hålla med om delar i kritiken, men en sak jag inte förstår är försvaret av den "liberala rättstraditionen". Kielos kritik av den liberala rättstraditionen handlar om strukturer. Den liberala rättstraditionen med sin extrema fokusering på individualism klarar inte av att hantera strukturella former av förtryck på ett korrekt sätt. Det är om detta de viktiga delarna av Kielos inlägg handlar och där har hon rätt.

Andra bloggar om: Katrine Kielos, Brott, Politik

Orättvis rättvisa

Det svenska rättsväsendet är en katastrof och innebär en systematisk orättvisa och ett systematiskt förtryck av utsatta grupper. Det gäller hela den repressiva apparaten och rättsväsendet, från dörrvakter längst ner, till poliser, åklagare, och högst upp domare, från tingsrätt via hovrätt ända upp till högsta domstolen.

Det finns en mängd problem, låt mig beröra några.

1. Poliser och vakter ljuger rutinmässigt för att sätta dit folk. De bryr sig inte om huruvida folk är oskyldiga eller inte. Vakterna ljuger i allmänhet för att skydda sitt eget skinn, vilket poliserna gör ibland. Poliserna ljuger oftare för att det behövs för att någon skall dömas för brottet. Uppklarningsprocenten eller något sånt är väl det viktiga antagligen. Det finns en mängd artiklar i samband med Göteborgsrättegångarna som beskriver det här. Anna Sjödin-målet är ett annat typexempel på detta. Läs mer i Ordfront och i Aftonbladet.


2. Vakter och poliser använder rutinmässigt övervåld och onödigt våld mot främst underordnade grupper. Det frodas ett förakt mot invandrare, kvinnor, ungdomar, vänsterfolk och fattiga bland vakter och poliser: Paradoxalt nog ofta trots att de ursprungligen kommer från någon av dessa grupper. Läs mer i min uppsats Dialog eller Konfrontation .


3. Domare, och nämndemän sätter alltför stor tilltro till polisers och vakters vittnesmål. När dom borde vara opartiska och värdera alla människors vittnesmål lika gör de inte så. Om detta har jag tillsammans med andra skrivit i DN.


4. Arbetarklass, kvinnor, ungdomar och andra underordnade grupper behandlas sämre och döms hårdare än överklassbrottslingar. Även om de är målsägare behandlas de sämre än andra målsägare. Katrine Kielos har beskrivit detta i en artikel i tidskriften Arena och på sin blogg. Ett problem i detta sammanhang är att domarna och nämndemännen är mycket äldre än de åtalade, de är nästan alltid män och har mycket svårt att förstå andra kulturella koder än de som de växt upp i, den övre medelklassens koder. Snedrekryteringen är enorm.


5. Domare blir man genom att utses av de domare som redan finns. Detta utnämningssystem är ren korruption som jag ser det. Professor Dennis Töllborg har skrivit en hel del om detta.


6. Man kan vara häktad på obestämd tid i Sverige. Något som för alla utlänningar som jag talat med anses vara det samma som tortyr. Och självklart är det tortyr., psykisk sådan, många blir helt nedbrutna och erkänner även sådant de inte är skyldiga till. Under häktningstiden får man ofta inte ha någon annan kontakt med yttervärlden än de poliser som man bli förhörd av. Åtskilliga exempel på detta finns i rättegångarna efter Göteborgskravallerna.

Så där kan jag säkert fortsätta, men jag tänker inte skriva mer om detta nu. Det räcker för att vi alla borde kräva en ny rättsordning i Sverige. Kielos ifrågasätter i sin artikel faktiskt hela den liberala rättsordningen baserad på individ och individualism. Hon menar att den är grunden till de många orättvisor som finns. Det håller jag med om. Men jag tror att det behövs ett helt annat samhälle innan vi kan förändra hela rättsordningen. Det behövs helt enkelt en revolution för att det ska vara möjligt. Men under tiden kan sånt som utnämningspolitiken och snedrekrytering rättas till hjälpligt. Det borde innebär vissa förbättringar i alla fall.

Andra bloggar om: Polisen, Politik, Kravaller, Göteborg 2001, Katrine Kielos, Brott

Identitetspolitik vs klasspolitik

Finns här en motsättning eller inte? Jag har läst igenom större delen av en debatt som förkommit på diverse bloggar med anledning av ett inlägg av Katrine Kielos om Mona Sahlin på Jonas Morians blogg.

Det är lätt att se att debatten varit något förvirrad. Man har inte varit överens om begreppsapparaten och det har lett till allehanda tolkningar och diverse spretiga inlägg från skribenter och bloggare som tolkat betydelsen på sitt eget sätt. Därför tänker jag börja med att försöka reda ut vad begreppet identitetspolitik egentligen står för.

Ordet tycks ha dykt upp i den svenska debatten omkring år 2000 i autonoma och anarkistiska kretsar som en del av debatter kring den globala rättviserörelsen (också kallad globaliseringsrörelsen eller av motståndarna, anti-globaliseringsrörelsen). Från början är det ett begrepp som har en entydigt positiv betydelse. Det används för att beskriva den politik som enfrågerörelser för ut. Sådana rörelser kallas nämligen också för identitetsrörelser. Några som behandlade identitetspolitik från en svensk horisont var Arwid Lund som skrev ”Flykten från partipolitiken” och Anki Bengtsson i artikeln ”Kan identitetsrörelser bli gränsöverskridande”, bägge två i nättidningen Yelah.net. Likhetstecknet mellan identitetsrörelse och enfrågerörelse var starkt och man menade att dessa skiljde sig från politiska rörelser. Politiska rörelser kunde förstås som rörelser med ett helt system av frågor och lösningar, ex politisk partier. Bägge två var emellertid exempel på sociala rörelser. Man såg också den globala rättviserörelsen som exempel på hur små och stora identitetsrörelser (ex.vis gay-, miljö-, kvinnorörelser) kan samarbeta för att tillsammans bli en politisk rörelse och på så sätt bli mer effektiva mot en gemensam fiende. Det är denna betydelse av identitetspolitik som Jimmy Sand hänvisar till i en av sina artiklar om frågan, Vad fan är "identitetspolitik"? (del 1 av 2) när han citerar engelska Wikipedia Men som vi snart ska se är denna betydelse inte längre den giltiga i Sverige. Här har begreppets innebörd förskjutits.

I olika diskussioner inom den autonoma miljön har begreppet gradvis förskjutits till att få en annan innebörd och kommit att i praktiken betyda detsamma som livsstilspolitik (livstilism). Något som Jimmy Sand också hänvisar till och menar att det är detta som Kielos egentligen menar. JS har dock missat att det faktiskt rör sig om samma sak. På debattsajten socialism.nu finns flera debatter både kring identitetspolitik och livsstilism. I en av dessa debatter säger en ledande autonom aktivist och ideolog att Gunilla Thorgren i DN den 4 mars 2003 gav en perfekt beskrivning av vad identitetspolitik innebär. Det är Karolina Ramkvist som intervjuar.

"-Du skriver att parollen "det privata är politiskt" har förvandlats?
-När vi använde oss av den handlade det om de problem som kvinnor upplevde var deras eget fel; att man var en dålig mor som inte ville vara hemma eller en dålig hustru som var arg på sin man. Vi sa att det här är politik, det är inte oss det är fel på. Att vi inte fungerar privat är ett resultat av att vi är förtryckta, att vi har en omöjlig livssituation. Idag har det blivit en individualism, en privatisering av politiska frågor.

Identitetspolitik är alltså individualism, en privatisering av politiska frågor. Denna tolkning av begreppet identitetspolitik överensstämmer väl med den Kielos gör sig till taleskvinna för när hon skriver:

"Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik."

"Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin."

"Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori."

Följaktligen menar jag precis som Kielos att det faktiskt finns en motsättning mellan identitetspolitik och klasspolitik, men däremot ingen motsättning mellan klasspolitik och enfrågerörelser (också kallade identitetsrörelser). Istället är det min uppfattning att klasskamp måste kombineras med kvinnokamp (feminism), antirasism, kamp mot förtryck av HBT-personer osv för att vi inom den socialistiska vänstern ska kunna bli framgångsrika.

Eftersom ingen utrett bakgrunden och utvecklingen av begreppet identitetspolitik har debatten blivit förvirrad som jag redan tidigare skrivit. Exempelvis har bloggen Vänstra Stranden hamnat totalt fel i analyserna och resonemangen. De debatterande bloggarna har i många fall helt enkelt inte förstått att begreppet förändrat betydelse under den korta tid det använts i svensk debatt. Men det har Kielos gjort. Olika inlägg som gått emot Kielos har därför helt missuppfattat var frågeställningarna står och argumenterar mot fantasier som jag ser det. Inte undra på att debatten blir förvirrad när begreppet ges olika tolkning av olika debattörer. Såväl Roya och delvis Axner skjuter följaktligen förbi målet när de argumenterar mot Kielos.

En politik från enfrågerörelser som syftar till att föra fram enskilda gruppers intressen är alltså inte vad som idag menas med begreppet identitetspolitik. Det finns i min uppfattning ingen motsättning mellan detta och klasskamp. Istället måste de olika frågorna komplettera varandra (om hur detta kan gå till tänker jag återkomma till). Inte heller bör begreppet identitetspolitik användas för att beskriva enfrågerörelsernas kamp, vilket Charlotte W påpekar i ett inlägg på sin blogg Kamferdroppar. Tyvärr har hon just missuppfattat begreppet på det sättet och argumenterar därefter.

En av de som däremot läst Kielos rätt är Peter Karlberg som skrivit två inlägg i debatten, ”Klassanalys och identitetspolitik” samt ”Feminism – identitetspolitik eller?”. I det andra inlägget kommenterar han Katrine Kielos andra inlägg i frågan, en artikel som ursprungligen publicerades i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Peter Karlberg kritiserar med rätta i sin artikel en del rena motsägelser i Kielos resonemang i Tiden-artikeln.

Läs mer om flyktingfrågor, etnicitet, rasism och invandring
Debatt om integration och mångkultur
Öppna Gränser, Kampanj från Socialistiska Partiet år 2005.

Läs mer om feminism
Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp

Fjärde Internationalens HBT-resolution från 2003 (på engelska)

Andra bloggar om: Klass, Flyktingpolitik, Feminism, Identitetspolitik, Vänstern, Katrine Kielos