Menedsrättegången

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta korta inlägg handlar om den s.k menedsrättegången och orsaken till den. En av de åtalade i rättegången kom långt senare att vara en av de föräldrar som var aktiva i Föräldraföreningen i efterspelet till Göteborgshändelserna 2001. Dessutom länkar jag till ett inlägg om kravallerna utanför spanska konsulatet 1975. Bägge händelserna utspelade sig gott och väl inom ramen för tiden för Birros TV-serie.

Världsbanksmötet i Göteborg 1971

I mindre skala skedde kravaller vid Världsbanksmötet i Göteborg 1971 där bl.a. delegater träffades av äggkastning. Demonstrationen 1971 ledde till den så kallade "Göteborgsprocessen", där anklagelser och motanklagelser haglade. Två KFML(r)-medlemmar anklagades för våld mot polis men en grupp på nästan 20 demonstranter anklagade i gengäld utpekade poliser för övervåld. Dessa demonstranter anklagades i sin tur för mened. Slutet blev dock att en demonstrant, en av de huvudåtalade, fälldes och fick fängelse. Menedsrättegången, också kallad Göteborgsprocessen ägde rum 1973. Det finns en bok om det hela.

Spanska konsulatet 1975

Läs mer om perioden som brukar gå under namn av året 1968
Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP, SVT
Andra bloggar om: Göteborg, Kravaller, Mened, Menedsrättegång, Vänstern

Hagahusockupationen

Med anledning av Peter Birros nya TV-serie, Upp till kamp, publicerar jag några inlägg jag ursprungligen skrev på debattsajten socialism.nu. Detta är om Hagahusockupationen 1972 och bygger på den dokumentation som ockupanterna själva lät publicera år 1972 samt tidningsartiklar från det aktuella händelseförloppet.

Hagahuset och ockupationer 1972

Hagahuset var ett så kallat allaktivitetshus. Detta motsvarar ungefär vad det var tänkt att Ungdomshuset skulle vara. Fast Hagahuset var riktat till flera generationer, inte bara ungdomar men det var mest ungdomar som använde det. Polisen anklagade huset för att vara ett knarknäste och krävde att det skulle stängas. Denna diskussion ledde till ett byte av chef och stängning. Många menade att det var politiska skäl som ledde till stängningen. En kort och summarisk redogörelse för händelseförloppet kring stängningen och efterföljande ockupationer är de jag tänker redovisa här.

Mars -72. En person ur personalen hotas med sparken för att han varit narkoman. Denna person är identisk med den äldre man som iklädd kostym och hatt slogs ner av polisen under Göteborgshändelserna 2001. Resten av personalen hotade med strejk för att hindra en uppsägning.

Augusti -72. Hagahusets byter chef. Den gamle chefen Folke Edwards får i praktiken sparken. Personalen vill ha honom kvar. Som ny chef tillsätts Vivi Nilsson. Hagahuset är stängt över sommaren 1972 och öppning planeras med den nye chefen till den 4 oktober.

4 oktober -72. Hagahuset öppnas igen. Personalen kritisk mot nya chefen.

14 oktober -72. Hagahuset stängs och personalen sägs upp.

15 oktober -72. Stormöte/debattmöte om Hagahuset i Folkets Hus. Krav på att Hagahuset öppnas igen, att den nya chefen får sparken samt att personalen återanställs med fasta anställningar istället för de tidigare tillfälliga. Beslutades också att ockupera huset under ett dygn.

18 oktober -72. Personalen meddelar att man tänker initiera strejk- och bojkottaktioner på fritidsgårdar runtomkring i stan.

26 oktober -72. Stormöte om Hagahuset mitt på golvet inne i Östra Nordstan som då var precis nybyggt. Totalt deltar 400 personer i stormötet/ockupationen. Mötet bestämde att Nordstan i fortsättningen skulle fungera som ett provisoriskt Hagahus och man tänkte återkomma om två dagar. En diskussion om Nordstans funktion bröt ut i tidningarna.

1 november -72. Demo utanför börsen för att Hagahuset skulle öppnas igen.

4 november -72. klockan 18.15. Hagahuset ockuperas. Samtidig flygbladsutdelning runtomkring i stan.

6 november -72. Fler ockupanter släpps in. Polisen hålls utanför och de omringar därefter huset och hindrar fler från att komma in. Kravallstaket sätts upp runtomkring.

7 november -72. Sympatisörer med ockupanterna samlas utanför polisavspärrningarna. Sammanstötningar utbryter snart. Hundar och batonger mot sten och flaskor. Ockupanterna avbryter ockupationen och tar sig ut. Detta gör de för att undvika att våldet eskalerar.

8 november -72. Demonstration för att kräva en öppning av Hagahuset. Diskussion med KFML(r) som planerat en egen demo samtidigt. De två slås ihop. Demon saknar tillstånd och har inget angivet mål för marschen. Hagahuset bevakat av många poliser.

17 november -72 klockan 15.00. Hagahusaktivister ockuperar kommunkontoret. Korridorer och kommunalrådens kontor ockuperas med krav på Hagahusets öppnande. Klockan 17.00 avbryts ockupationen i ordnad form. Orsaken är att man redan i förväg beslutat att avsluta vid kontorsarbetstidens slut. Polisen stod snopna och tittade på.

23 november -72 klockan 19.40. Hagahuset ockuperas igen.

25 november -72 Kommunen stänger av el och vatten. Senare sätter aktivisterna på elen igen. Huset omringas av polis. Senare på natten försöker raggare angripa Hagahuset och hamnar då i konfrontation med polisen. Svåra sammanstötningar äger rum mellan raggare och polis. Inga raggare döms för brott i samband med detta. Förmodligen var det en fascistorganisation vid namn DA (demokratisk Allians) som organiserade anfallet. I DA ingick personer som senare blev kända moderater, andra hamnade i BSS och Sverigedemokraterna, åter andra startade tidskriften Contra. I tidningarna uppstod en diskussion om att polisen kanske skulle använda tårgas och vattenkanoner.

27 november -72 klockan 14.45. Polisen stormar Hagahuset och släpar ut ockupanterna som endast använder passivt motstånd. En timme tar polisinsatsen. Spontan solidaritetsdemonstration uppstår utanför. Polisen pressar bort demonstranterna. Bland kraven som hör i talkörsform märks främst två:
"Öppna Hagahuset" och "Kamp mot kapitalets våldsapparat"

29 november -72. Demonstration med ovanstående krav som går till Hagahuset.

Stridigheterna fortsätter in på nästa år tills aktivisterna från Hagahuset erbjuds nya lokaler. Dessa lokaler får de år 1974 och de startar nu allaktivitetshuset Sprängkullen i föreningsform. Under hela sin existens kommer Sprängkullen inte att ta emot ett öre i kommunalt bidrag. Föreningen hade flera år i rad omkring 5000 medlemmar och var därmed Göteborgs största ideella förening, fackföreningar oräknade. Hagahuset förvandlas under Vivi Nilssons ledning till Allégården som finns än idag. Sprängkullen heter formellt Föreningen Ett Hus i Centrum och finns än idag. Enda verksamheten är att dela ut räntor på de pengar som finns på banken. År 2001 gav vi pengar till demonstrationsanordnarna och till solidaritetsgruppen. Därefter har vi (jag är kassör i föreningen) gett pengar till ISM och olika kulturföreningar.

Borgarmedia: SVD1, SVD2, DN, GP
Andra bloggar om: Göteborg, Vänstern, Hagahuset, Sprängkullen, Politik, Kravaller, Samhälle

Stökigt i Lövgärdet?

Upplopp och bränder i Angered skriker tidningarna ut. Fel har de. Upplopp verkar det faktiskt inte ha funnits tillstymmelse till. Men det gäller att övertolka vad en polis sa. "Upploppsliknande stämning" sa han. Det betyder att det känns som när det är upplopp (Göteborg 2001) men att det inte är upplopp. Det känns bäst att förklara detta enkla faktum för våra journalister som ibland verkar mindre begåvade. Tyvärr.

Anlagda bränder var det dock ett antal. I Lövgärdet. Inte runtomkring i hela Angered. Inte i Angered Centrum. Inte i Rannebergen. Inte i Gårdsten, inte i Hammarkullen, inte i Hjällbo, inte i Linnarhult, inte i Eriksbo. Som sagt i Lövgärdet, inte i hela Angered. Man frågar sig vad syftet med tidningarnas skeva rapportering är. Att stigmatisera förorterna ännu mer? För det är vad resultatet blir.

Dessutom anser Brandkåren i Göteborg att inte ens alla bränder som tidningarna rapporterar om är anlagda. Media borde skämmas för sin skeva rapportering. Media och de aktuella journalisterna borde skämmas för sina fördomar. Och skottlossning. Bara rena spekulationer från media. Förmodligen inte sant. Polisen förnekar.

Och vi glömmer inte förra gången det var upplopp i Angered enligt tidningarna. Då var det bara en tidningsanka alltihop. Ingenting hade egentligen hänt. Det är förmodligen i stort sett samma sak denna gång.

GT är naturligtvis värst. Försöker skrämma upp folk. Letar upp en person som inte vågar gå ut. En person som tidigare skrämts upp av tidningarna. För faktum är, det är inte farligt i förorterna. Det är på Avenyn i centrum av Göteborg det är farligast, om än inte speciellt farligt.

Tro aldrig på medias rapportering från förorterna i Göteborg. Sönderslagna fönster och anlagda bränder är för jävligt. Men upplopp är det inte. 7 eller 10 personer skapar inget upplopp. För det är så många som polisen misstänker för de anlagda bränderna.

Borgarmedia: GP, DN, SVD, GT, AB1, AB2
Andra bloggar om: Göteborg, Kravaller, Polisen, Media, Angered, Lövgärdet, Samhälle, Politik

Polisprovokatörer startade bråken i Rostock?

I de pågående blockaderna mot G8-mötet i Rostock har vad som förmodligen är en polisprovokatör avslöjats. Det gör det mycket troligt att polisprovokatörer kan ha varit aktiva när de (visserligen små i förhållande till helheten) bråken startade i Rostock i lördags efter den stora demonstrationen. Efter det har i stort sett alla aktioner varit utan störningar från minoriteter bland demonstranterna. Idag avslöjades emellertid en polis bland demonstranterna. En polis i svarta kläder och luva som uppmanade till stenkastning.

Från ett antal toppmöten finns det bevis eller starka misstankar om polisprovokatörer. Från Barcelona finns det fotobevis och från Genua finns det polisvittnen som säger det. Även från flera andra möten finns misstankar om provokatörer. Däribland Quebec och Göteborg.

I Göteborg 2001 vet vi att det förmodligen var polisen som kallade till protestmötet på Järntorget på lördagskvällen. Väl där fanns ett antal svartklädda personer i folkmassan. Med mask och allt. Det finns fotobevis och vittnen på att detta var poliser. Vi har hela tiden utgått från att de var klädda så för atts mälta in. Men med tanke på händelsen i Rostock, kanske vi måste tänka om. De kanske var där för att provocera fram bråk. Och hur var det med skadegörelsen på Aveneyn. Vi vet att de flesta som deltog var ungdomar från Göteborg. Helt vanliga ungdomar. Att det också deltog svenska och tyska aktivister. Det har emellertid hela tiden funnits ett rykte. Det ryktet menar att sönderslagningen startades av polisprovokatörer när de slog sönder en busskur. Dessa rykten har aldrig gått att bekräfta. Men det som nu avslöjats i Rostock gör dessa rykten mer trovärdiga. Observera dock att jag inte påstår att provokatörer startade bråken ner på Berzeeligatan, där bråk startade innan händelserna på Avenyn.

Något som förstärker att det kan ha rört sig om provokatörer på Avenyn i Göteborg 2001 är att alla uniformerade poliser drogs bort från Avenyn precis när skadegörelsen och bråken startade. Polisen stationerades på Sten Sturegatan istället, något som starkt förundrade DN:s journalist i Göteborg år 2001. Frågan om eventuella provokatörer undersöktes inte av Göteborgskommittén med Ingvar Carlsson i spetsen.

Mer om blockader etc i borgarmedia: DN1, DN2, SVD.
Läs mer: Motkraft, Yelah, Internationalen, Flamman, Arbetaren, Min dagbok från Göteborg 2001.
Andra bloggar om: G8, Globalisering, Kravaller, Polisen, Göteborg 2001, Rostock, Heiligendamm

Polisen i Stockholm bär sig åt som idioter

Idag går polismästaren i Stockholm, Carin Götblad ut och målar upp ett scenario om våldsamheter på nationaldagen i Stockholm. Om hon har till syfte att lugna ner stämningen och försöka undvika bråk är det helt otroligt korkat att gå ut på detta sätt. Man ska ligga lågt innan för att dämpa upphetsade stämningar. Inte bidra till upphetsade stämningar genom att sprida ett värstascenario.

Jag misstänker att Carin Götblad gör på detta vis, inte för att lugna ner, utan för att skapa acceptans för massarresteringar och våld från polisens sida. I skuggan av Rostock är jag orolig för att polisen i Stockholm planerar övergrepp och våld mot demonstranter. Därför tror jag hon går ut. Det är oansvarigt av polisen i Stockholm. Det är hänsynslöst mot de aktivister och poliser som lagt ner åratal av arbete på att minska antalet konfrontationer. Det är bedrövligt.

Utspelet är korkat och riskerar bidra till mer våld istället för nertrappning av våldet.

Andra bloggar om: Våld, Polisen, Kravaller, Politik
Technorati: Våld, Polisen, Kravaller, Politik

Rostock 2007 - Göteborg 2001

Borgarmedia skriver att våld präglade G8-demon den 2 juni i Rostock. Det är inte sant. Intressant är att de autonomas olika nyhetssajter också skriver samma saker. Om våld. Ingen av dem skriver om varför protesterna ägde rum. Ingen skriver om den kolossala demonstrationen med 80 000 människor. Borgarmedia och anarkistmedia koncentrerar sig på vad en extremt liten minoritet ägnade sig åt. Inte ens majoriteten autonoma/anarkister var inblandade i bråk. Endast en pytteliten del av Rostock berördes av kravaller. Ett inhägnat och avspärrat område i hamnen. Jag ska nu också skriva om bråken.

Borgarmedia jämför med Göteborg 2001. Men det är en falsk jämförelse. Det finns i stort sett inga likheter. Låt oss gå igenom en del saker. Göteborg kändes som krig. Kravallerna i Rostock kändes som onödig teater.

Hur startade bråk?
Göteborg - polisen begick övergrepp mot boende på en skola. (Hvitfeldtska)
Rostock - de autonoma blev provocerade av en nazist, sprängde knallskott, sköt raketer och smashade ett bankfönster. Polisen överreagerade och attackerade hårt.

Hur utvecklades det hela?
Göteborg - polisen angrep demonstrationer, fester, aktivister etc över i stort sett hela centrala och västra Göteborg, i tre dagar, med kulmen i den händelse jag beskriver i artikeln Det är inte varje dag man hotas till livet.
Rostock - autonoma och poliser slogs inom ett avgränsat område som om det var två gäng med fotbollshuliganer som gjorde upp. I större delen av centrala Rostock var det lugnt.

Kan man ha förståelse för varför det hände?
Göteborg - det är enkelt. Folk utsattes för övergrepp och reagerade på det. Överreagerade i vissa fall (förstörelsen på Avenyn som inte kan försvaras)
Rostock - nej inte som jag ser det. Det hela kändes som en slags teater där man redan i förväg bestämt att man skulle bråka med varandra. Mycket våldsam teater dock.

Hur många berördes?
Göteborg - de flesta demonstranter kom i någon form av närkontakt med våldet. Med polisens våld i första hand. Det fanns totalt omkring 40 000 aktivister av olika slag i Göteborg. Säkerligen kom över 50% av dessa i närkontakt med våld. Omkring 2000 - 3000 deltog på något sätt i våldsamheter. De flesta av dessa var göteborgare, lokalbefolkning alltså.
Rostock - de flesta demonstranter kom inte i närkontakt med nåt våld överhuvudtaget. Många fattade inte ens att det fanns våldsamheter. Av totalt 80 000 demonstranter uppskattar jag att kanske 10 000 kom i närkontakt med våld på något sätt. Jag själv befann mig mellan 50 och 200 meter från kravallerna när de startade och befann mig på det avståndet i ett par timmar utan att jag upplevde någon form av hot eller våld. Deltog i kravaller gjorde kanske 500 (en kompis hävdar att det var fler). Bland dem fanns det nog i stort sett inga lokala Rostockbor (några fanns säkert). Alla uppfattade dock den enorma polisnärvaron.

Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, Aftonbladet
Autonomas media: Motkraft, Yelah
Intressant?
Andra bloggar om: G8, Rostock, Kravaller, Våld, Polisen, Göteborg 2001

Okunniga bloggare

Oinitierade och okunniga bloggare sprider sina fördomar i bloggosfären. Ett antal bloggare spyr ut galla över vad som enligt dem hände i Rostock. Och hur bedrövliga arrangörerna är.

Gemensamt för dessa bloggar är några saker: Dom var inte i Rostock, dom har noll kunskap om hur det fungerar i demonstrationer (ex.vis om hur bra koll man som arrangör kan ha), noll kunskap om polisen, dom är lättlurade och godtrogna och går bara på pappa borgarmedias uppgifter. När pappa skäller på vänstern, gläfser de små eleverna med. Var är det självständiga tänkandet? Puuh.

Några bedrövliga bloggare: Gudmundson (som dessutom visar hur okunnig han är om vad som hände i Göteborg 2001), Erik Svansbo, Gustafsson i Säffle (citerar som han vill), Anti-oppositionen.
En som är bättre: Per Westberg (men han har noll koll på Göteborg 2001)
Ett par bra som motvikt: Jinge, Tomas Jonsson
En motvikt, men inte lika bra: Röda Raketer

Läs mer om Göteborg 2001, G8 Rostock
Andra bloggar om: G8, Göteborg 2001, Rostock, Vänstern, Våld, Kravaller, Polisen

Kraftfull demonstration mot G8-mötet

I Rostock i går demonstrerade 80 000 männsikor mot det odemokratiska faktum att de 8 rikaste länderna i världen tagit på sig att fatta beslut om världens utveckling. Beslut som fattas utan någon som helt demokratisk förankring. Demonstrationen var fredlig, kraftfull och rolig. Helt lugn hela vägen.

När demon var slut blev cirka 500 personer inblandade i bråk med polisen på ett inhägnat område. En i det stora hela oväsentlig händelse, med 30 poliser till sjukhus och förmodligen mångdubbelt fler skadade demonstranter, som media rapporterat flitigt om.

I GP ljuger man om antalet demonstranter och om omfattningen av våldet. Det var 80 000 som sgat, inte 30 000. Demon var uppdelad i två delar. Den ena delen, i vilken de autonoma återfanns, hade 30 000 demonstranter. Det är denna siffra som borgarmedia rapporterar som det totala antalet. Den andra delen av tåget där bland annat Fjärde Internationalens grupper och medlemmar gick, innehöll omkring 50 000 personer. Denna har media helt glömt bort. De två delarna samlades på olika platser och gick var sin väg till samma mål.

Inte heller urartade det innan vi nått målet för demon. I stort sett allt bråk inträffade ju inom det avstängda och staketomgärdade område som var avslutningsmålet. Och det största bråket var på kvällen efter att de flesta gått därifrån.

Mer i borgarmedia: DN, SVD1, SVD2.

Andra bloggar om: G8, Rostock, Kravaller, Polisen, Våld
Technorati: G8, Kravaller, Rostock

Det är inte varje dag man hotas till livet.

Inte i Sverige. I Sverige brukar man känna sig trygg. Det kände jag mig inte när jag gick omkring i Göteborg under toppmötesdagarna förra året. I de stora demonstrationerna var jag trygg, vi var många och de våldsammaste typerna, dom i uniform, syntes inte till. Men hotad till livet blev jag bara en gång under dessa dagar, det var när toppmötet var över, vi skulle bara åka hem. Det var på lördagskvällen på Schillerska gymnasiet.

Och den som ytterst hotade mig, som skickade beväpnade män att hota mig till livet, det var en man jag träffade flera gånger under de aktuella dagarna, en man som jag satt i möten med. En man med järnansikte och kalla ögon, en av de obehagligaste människor jag mött i hela mitt liv. Denne man var kommenderingschef under de aktuella dagarna. På lördag morgon bad han om min hjälp, på lördag kväll belönade han mig för denna hjälp genom att skicka tungt beväpnade män för att hota mig till livet.

"Vaknar av ett brak och stirrar mot dörren. Där står militär med ett ett automatvapen riktat mot mig. Ovanpå vapnet finns en lampa monterad som lyser mig i ansiktet så jag inte ska kunna se klart. Han skriker att jag ska titta bort, han skriker att jag inte får ta något när jag famlar efter mina glasögon. Han skriker att jag inte får röra mig. Efter en liten stund säger han till mig att sätta händerna i nacken, att resa mig och gå sakta baklänges ut ur rummet. Mitt ena ben sover och jag tänker att om jag ramlar eller trampar snett kommer han att skjuta mig. När jag är framme i dörren tar han tag i mig och trycker ner mig på golvet.Samtidigt skriker han regelbundet att jag ska titta ner och ha händerna i nacken. Får ligga en stund på golvet, tunga skor går omkring, blir sen flyttad en bit.

Efter en kort stund igen kommer någon och befaller mig att resa mig samtidigt som han säger att jag ska titta i golvet. Det verkar som om de hela tiden agerar så att vi inte ska se vilka de är. Jag leds till en plats ovanför de stora trapporna i skolan där jag slängs ner på golvet igen. Ligger där en stund varefter jag hämtas av några som jag upplever vara vanliga poliser. Jag släpas ner för trappan och ut på gården där det redan ligger många människor uppradade på den blöta marken. Jag slängs ner i kanten av en rad och hamnar med magen bar i vätan. Hör hela tiden polisen skrika och gorma saker som "Visa ingen barmhärtighet med de svinen", "Jävla terrorister". De skriker också hela tiden åt folk att hålla käften, att ligga still och till utlänningarna diverse okvädningsord. Har ingen person på min vänstra sida, bara en på min högra. Jag hör dem säga att nu har vi hittat en till, nu har vi tagit totalt 78 stycken. Efter en stund går de runt och skriker en fråga om man är svensk. När de kommer till mig och jag svarar svensk rycks jag upp och förs iväg till en vägg där jag får stå med händerna mot väggen för att visiteras. De två poliser som sköter detta verkar ganska lugna. Får ta upp min leg själv ur plånboken. Frågar dem vad som händer med utlänningarna.

De säger att de som inte är svenska kommer att gripas och föras till häktet. Jag kräver att få bli gripen också för jag vill övervaka vad som sker med utlänningarna. Vi ska se vad vi kan ordna säger dom. Därefter förs jag iväg till en maskerad polisman med videokamera. På väg dit möter jag Annicka och vi hejar på varandra. Jag videofilmas och han som gör det säger hela tiden en massa förolämpningar och försöker provocera. Han frågar var mina glasögon är. Därefter förs jag ut på Karl Gustavsgatan och blir tillsagd att gå rakt söderut. Trots det svänger jag på Engelbrektsgatan för att ta mig till Lagerhuset. Passerar därvid en linje med kravallpoliser bakifrån. Ute på Viktoriagatan träffar jag två av Simons kompisar och ber att få låna en telefon av dem. Ringer hem till Simon ochsäger vad som hänt. Kompisarna säger att de under dagen tagits två gånger av polisen. Går vidare mot Lagerhuset, möter en fotograf från GP och i hörnet med Vasagatan några journalister."

Det är inte roligt att bli hotad till livet, det är en högst traumatisk upplevelse. När jag låg där på marken trodde jag att poliserna som gick omkring hela tiden hade vapnen uppe, hela tiden hade vapen riktade mot oss. Jag var rädd för mitt liv, det är den verkliga sanningen. Jag var utlämnad åt anonyma aggressiva människor som verkade ha tappat kontrollen. Det kändes som att vara förflyttad till Pinochets Chile, som om polisen infört ett lokalt undantagstillstånd i Göteborg. Där polisen kunde göra vad dom ville mot alla i svarta kläder, mot alla de upplevde som demonstranter eller aktivister. Det känns ännu, varje gång jag pratar om det går pulsen upp och jag blir svettig, varje gång jag ser en piketbuss från polisen blir jag nervös. Precis som alla av oss 78 från Schillerska har gjort eller borde göra har jag pratat med psykolog. Och jag har skrivit mängder för att bearbeta mina känslor kring det hela. Men en sak blir jag inte fri från, det är mannen med de kalla ögonen, mannen som bad mig om hjälp och sen skickade män med automatvapen mot mig som tack. Honom kommer jag aldrig att förlåta. Poliserna på plats, de blir nu åtalade och det är bra, det är rätt och riktigt. De ska straffas för det de gjort, för de övergrepp de begått. Dem har jag redan förlåtit. Men jag tycker inte han med de kalla ögonen ska slippa undan. Han borde också få sitt straff.

Anders Svensson

Det här skrev jag i Expressen i juni 2002. Ett år efter händelserna i fråga. De tre styckena i mitten är utdrag ur min dagbok som jag skrev under den aktuella tiden. När jag läser det här idag för att publicera det här på min blogg går min puls upp. Så obehagligt är det än. Jag publicerar det för att jag idag ska åka till Rostock för att demonstrera mot G8 och vill därför ge en bild hur det kan vara att bli utsatt för polisövergrepp.

Polis och militärkontroller är så obehagliga för mig fortfarande, att jag på Enhedslistens kongress, när de hade en "israelisk checkpoint" för at man skulle kunna komma in, vägrade gå igenom den. Jag blev otroligt störd (mer än jag trodde jag skulle bli) och det hela kändes mycket obehagligt. Jag ville inte utsätta mig för det i onödan och därför gick jag runt istället för igenom.

Läs mer om Göteborg 2001

Andra bloggar om: Polisen, Heiligendamm, Göteborg 2001, Kravaller, G8, Våld, Militär
Technorati: Heiligendamm, Polisen, Göteborg 2001

Enhedslisten - ett ljus i det danska mörkret

För en och en halv vecka sen var jag besökar på Enhedslistens kongress i Köpenhamn. Det hela var en uppvisning i demokrati, sansade diskussioner, öppenhet och tolerans. Det hela bevakades noga av all dansk media, främst på grund av möjligheten att en ung muslimsk kvinna, Asmaa Abdol-Hamid skulle kunna utses till folketingskandidat. Så skedde också, trots att en del medlemmar i partiet var klart emot detta.

Enhedslisten har varit det enda parti som konsekvent stött ungdomarna i Ungdomshuset på Nörrebro. Det har fortsatt ge stöd till dem även efter att Ungdomshuset rivits och trots att Enhedslisten inte varit helt förtjusta i oroligheterna och upploppen. Nu när de danska politikerna och den danska polisen återigen genom provocerande uppträdande skapat kravaller i samband med rivningen av ett hus i Christiania har Enhedslisten återigen agerat bra och stött Christiania-invånarna.

Huvudfrågorna på kongressen var vid sidan av valet av folketingskandidater i nästa val ett par frågor som diskuteras i hela den europeisk vänstern. De frågor som diskuterades var hur man ska ställa sig till en socialdemokratisk regering i ett kommande val om ett sådant regeringsbildande skulle vara beroende av stöd från Enhedslisten. Vidare diskuterades sjukvårdsfrågorna, synen på EU och synen på prostitution.

När det gäller prostitutionen antogs med knapp majoritet en resolution som innebär krav på kriminalisering av sexköpare enligt svensk modell. I EU-frågan antog en slags mittenlinje, kritisk mot EU och för ett annat slags Europa. I regeringsfrågan sa man att man skulle stödja bildandet av en socialdemokratisk regering, men deklarera att man inte tänker rösta för danska krigsäventyr i imperialismens tjänst i Irak eller Afghanistan, inte heller tänker man rösta för något som innebär privatiseringar av allmän egendom eller nedskärningar som drabbar de fattiga i landet. Överlag imponerade diskussionerna på mig genom ödmjukheten och kunnigheten hos de allra flesta debattörerna.

Andra saker som också imponerade på mig var hur friktionsfritt de olika fraktionerna (tendenserna) som finns inom Enhedslisten kunde samverka med varandra och med de som inte är medlemmar i någon tendens eller fraktion. Lika imponerad blev jag av det rotationssystem som partiet tillämpar för att motverka framväxten av en intern byråkrati som skapar egna priviligier. En folketingsledamot får sitta max 7 år för partiet, man får sitta i folketinget eller ha en tjänst i sammantaget max 7 år, eller inneha en tjänst i max 7 år. Inga partitjänster är anställninagr, utan alla är förordnanden på max 1 år. De måste alltså förnyas varje år. En garanti för att ingen kan var anställd i mer än 7 år.

Här har svenska partier som mitt eget, Socialistiska Partiet, och Vänsterpartiet mycket att lära. Vänsterpartiet vad gäller fraktioner, tendenser och arbetsrotation, mitt parti vad det gäller arbetsrotation.

Andra bloggar om: Danmark, Christiania, Imperialism, Kravaller, Ungdomshuset, Vänstern, Tendensfrihet

"Normalisering" fortsätter i Danmark

Efter att Ungdomshudet häromsistens ockuperades av polis, utrymdes och revs uppstod omfattande kravaller. Ungdomshusets invånare har sedan fortsatt att protestera på all möjliga sätt.

Men danska reaktionära politiker fortsätter på den inslagna vägen. Polisen gick idag in i Christiania för att utrymma och riva ett hus. Detta trots att det pågår ett rättsprocess, som inte är avslutad, kring huset. Politikerna i Danmark forstätter alltså på den påbörjade vägen från ett realtivt fritt och tolerant land till ett av Europas mest reaktionära, främlingsfientliga och ofria land. Det är helt enkelt skandalöst.

Även i Christiania har nu kravaller uppstått på grund av den danska polisens och de danska politikernas provocerande attityd.

Läs mer: DN, GP.

Andra bloggar om: Danmark, Ungdomshuset, Christiania, Polisen, Kravaller, Politik

Orättvis rättvisa

Det svenska rättsväsendet är en katastrof och innebär en systematisk orättvisa och ett systematiskt förtryck av utsatta grupper. Det gäller hela den repressiva apparaten och rättsväsendet, från dörrvakter längst ner, till poliser, åklagare, och högst upp domare, från tingsrätt via hovrätt ända upp till högsta domstolen.

Det finns en mängd problem, låt mig beröra några.

1. Poliser och vakter ljuger rutinmässigt för att sätta dit folk. De bryr sig inte om huruvida folk är oskyldiga eller inte. Vakterna ljuger i allmänhet för att skydda sitt eget skinn, vilket poliserna gör ibland. Poliserna ljuger oftare för att det behövs för att någon skall dömas för brottet. Uppklarningsprocenten eller något sånt är väl det viktiga antagligen. Det finns en mängd artiklar i samband med Göteborgsrättegångarna som beskriver det här. Anna Sjödin-målet är ett annat typexempel på detta. Läs mer i Ordfront och i Aftonbladet.


2. Vakter och poliser använder rutinmässigt övervåld och onödigt våld mot främst underordnade grupper. Det frodas ett förakt mot invandrare, kvinnor, ungdomar, vänsterfolk och fattiga bland vakter och poliser: Paradoxalt nog ofta trots att de ursprungligen kommer från någon av dessa grupper. Läs mer i min uppsats Dialog eller Konfrontation .


3. Domare, och nämndemän sätter alltför stor tilltro till polisers och vakters vittnesmål. När dom borde vara opartiska och värdera alla människors vittnesmål lika gör de inte så. Om detta har jag tillsammans med andra skrivit i DN.


4. Arbetarklass, kvinnor, ungdomar och andra underordnade grupper behandlas sämre och döms hårdare än överklassbrottslingar. Även om de är målsägare behandlas de sämre än andra målsägare. Katrine Kielos har beskrivit detta i en artikel i tidskriften Arena och på sin blogg. Ett problem i detta sammanhang är att domarna och nämndemännen är mycket äldre än de åtalade, de är nästan alltid män och har mycket svårt att förstå andra kulturella koder än de som de växt upp i, den övre medelklassens koder. Snedrekryteringen är enorm.


5. Domare blir man genom att utses av de domare som redan finns. Detta utnämningssystem är ren korruption som jag ser det. Professor Dennis Töllborg har skrivit en hel del om detta.


6. Man kan vara häktad på obestämd tid i Sverige. Något som för alla utlänningar som jag talat med anses vara det samma som tortyr. Och självklart är det tortyr., psykisk sådan, många blir helt nedbrutna och erkänner även sådant de inte är skyldiga till. Under häktningstiden får man ofta inte ha någon annan kontakt med yttervärlden än de poliser som man bli förhörd av. Åtskilliga exempel på detta finns i rättegångarna efter Göteborgskravallerna.

Så där kan jag säkert fortsätta, men jag tänker inte skriva mer om detta nu. Det räcker för att vi alla borde kräva en ny rättsordning i Sverige. Kielos ifrågasätter i sin artikel faktiskt hela den liberala rättsordningen baserad på individ och individualism. Hon menar att den är grunden till de många orättvisor som finns. Det håller jag med om. Men jag tror att det behövs ett helt annat samhälle innan vi kan förändra hela rättsordningen. Det behövs helt enkelt en revolution för att det ska vara möjligt. Men under tiden kan sånt som utnämningspolitiken och snedrekrytering rättas till hjälpligt. Det borde innebär vissa förbättringar i alla fall.

Andra bloggar om: Polisen, Politik, Kravaller, Göteborg 2001, Katrine Kielos, Brott

Johanne Hildebrandt är okunnig om vänstern

Läste en artikel i webbtidningen Yelah, Extremvänster, hatmail och hatkolumner. Den handlar främst om definitionen av vad extremvänster är och vänder sig mot en krönika av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet, ”Varför släppa ut minkar som dör”.

Först kan vi peka på okunnigheten hos både Johanne, skribenten i Yelah och minkkramarna. Det stora problemet när man släpper ut minkar i den svenska naturen är kanske inte att de dör. Det stora problemet är de som överlever. Dessa ödelägger nämligen ofta det ekologiska systemet i det område där de behagar slå sig ner. Minkar har sen jag var liten (60-talet) varit ett stort problem i västkustens skärgård. De äter upp fågelägg, fågelungar osv i en takt som är problematisk. Det har hänt att de utrotat allt på små holmar. Den vilda minkstam som finns i Sverige är resultatet av rymningar från pälsfarmer och hålls i schack genom jakt. Detta är det främsta problemet med utsläpp av minkar.

Vad är det för mening med ungdomshuskravaller i Köpenhamn skriver Johanne? Jag låt oss då se vad det hela handlade om. Ungdomarna hade fått ett hus. Kommunen sålde sen huset trots att man gett bort det. Kan man inte bli lite förbannad för sånt? Ungdomarna var beredda att överge huset om de fick ett nytt. En lokalpolitiker från Enhedslisten som jag pratade med i helgen menade att man i stort sett hade nått en färdig lösning. Då stormade polisen huset och socialdemokraterna i Köpenhamn drog tillbaka alla erbjudanden om förhandlingslösningar. Kan man inte bli förbannad av sånt? Kravallerna på Nörrebro kanske inte har lett någon stans, men ibland blir livet bara för mycket och det smäller till. Kanske Johanne Hildebrandt borde klaga på de okänsliga och odemokratiska politikerna istället för på ungdomarna. Förresten är jag tveksam till om ungdomarna som drev ungdomshuset ska kallas extremvänster. Nog hade/har de någon sorts vänsteråsikter, men de tillhör inte den organiserade vänstern. Var det de som deltog i kravallerna skulle kanske Hildebrandt fråga sig? Ja, säkert, till en viss del. Men huvuddelen av de som deltog i kravallerna var andra ungdomar från Nörrebro. Ungdomar, invandrare som har all anledning att försöka hämnas på polisen för alla oförrätter som denna myndighet begått mot dem. Kanske borde Johanne åka till Nörrebro för att se vilket stöd ungdomarna från ungdomshuset haft/har från lokalbefolkningen. På vart och vartannat hus hänger banderoller som utropar sitt stöd till ungdomarna. Sitt stöd för ett ungdomshus. Är det verkligen att betrakta som extremism?

Återigen påstår en oinformerad människa att vänsterungdomar har rika föräldrar. Hon baserar sig på en polis uppgifter. En polis av den diskreta sorten. Menar den kära Johanne en säkerhetspolis? Sen när blev en polis sanningsvittne i såna här fall? Sen när blev den svenska säkerhetspolisen trovärdig? Det kan mycket väl vara så att alla vänsteraktivister han känner till har föräldrar som är rikare än snittet. Men för guds skull, det är inget bevis. Det finns flera felkällor här. De mest aktiva i vänstern åker aldrig fast för nåt, av två anledningar, de gör inget som man kan åka fast för, respektive att de är för skickliga för att åka fast. De som åker fast är oftast perifera personer, personer som åker fast just därför att de egentligen inte vet vad som är på gång. Undantag finns såklart. Men de är få. Polisen uppgifter blir därmed falska, även om de skulle vara sanna. Hur är det med rikedomarna då? Ja, 15-20-åringars föräldrar brukar vara kring 50 år gamla. Just i den åldern man tjänar mest och har störst bostad. Så genomsnittligt tjänar aktivisters föräldrar mer än genomsnittet för den svanka befolkningen. Men hallå, det är ju en puckad jämförelse och jag slår vad om att vänsteraktivisters föräldrar tjänar genomsnittligt mindre än andra personer i samma ålder. Och då flyger ju Johanne Hildebrandts fördomar sin kos. Och har hon aldrig funderat över polisens syfte med att säga saker till henne. Han kanske vill sprida desinformation? Jag vet inte, men det är inget ovanligt när det gäller säkerhetspoliser.

Till slut, det finns granskningar av extremvänstern (om man med det menar anarkister och autonoma), skrivna av andra vänstermänniskor. Johanne Hildebrandt borde läsa dem istället för att skriva krönikor helt nerlusade med fördomar.

Läs mer:
Anti Fascistisk Aktion – socialistiska kämpar eller terrorister?
Anarkism och syndikalism
Efter Göteborg och Genua

Andra bloggar om: Våld, Vänstern, Ungdomshuset, Danmark, Johanne Hildebrandt, Kravaller

Polisens taktik i Köpenham - totalt misslyckad

Det verkar som polisen i Köpenhamn själva provocerat fram en del av kravallerna. Detta genom att använda en polistaktik som redan 1993 i Danmark visade sig misslyckad och kontraproduktiv. En taktik som sedan även i Göteborg 2001 visade sig kontraproduktiv.

Det handlar om att den danska polisen har agerat så kallat proaktivt. Denna innebär att om polisen tror att det ska bli problem eller bråk senare så ingriper dom för säkerhets skull direkt så att dom ska kunna förhindra de bråk som eventuellt skulle kunna uppstå senare. Vad som då händer är att polisen ger sig på en mängd människor som inte haft en tanke på att ställa till oreda, men i och med att polisen ger sig på dem så skapas bråk och oreda. En totalt misslyckad taktik således. Den skapar mer problem än den löser när den används mot ungdomar som inte är kriminella så som i Köpenhamn. Däremot kan den säkert fungera mot kriminella gäng och polisen som nu är polismästare i Köpenhamn, Per Larsen, har just den bakgrunden.

Att betrakta och hantera icke-kriminella ungdomar och politiska aktivister som om de vore gangsters är aldrig en bra lösning. Det skapar mer problem än det löser. Bl.a. därför har det gått som det gått i Köpenhamn denna gång, bland annat därför gick det som det gick i Göteborg 2001.

Läs mer:
Texter om Göteborg 2001 (även polisens material)
Dialog eller konfrontation - om polisers och demonstranters interaktion på gatan (uppsats, 2006)

Kravallerna i Köpenhamn - en följd av intolerant politik

Orsakerna till kravallerna i Köpenhamn måste sökas i den politik som förts i Danmark. Dels generellt, dels gentemot ungdomarna på Ungdomshuset. I Danmark har under många år förts en politik som leder till och som använder intoleransen som ett politiskt verktyg. Genom en politik för ökade klyftor och intolerans mot alla avvikande och underordnade grupper har den danska regeringen skapat underlag för den typen av intolerans och nonchalans som de köpenhamnska politikerna visat gentemot ungdomarna i huset på Nörrebro genom att inte följa de överenskommelser man tidigare gjort med ungdomarna. Polisens, till synes, hårdare attityd och ändrade taktik kan också vara ett utslag av den danska regeringens nyliberala, rasistiska och intoleranta politik.

Att vi nu fått en svensk regering med näst intill samma politik (undantaget rasismen) bådar inte gott för framtiden i vårt land. Med den nuvarande svenska regeringen kommer vi att få se samma utveckling mot intolerans och rasism som i Danmark.

Ett nytt ungdomshus till ungdomarna i Köpenhamn

Polisen i Danmark stormade igår ungdomshuset. Utrymningen skedde helt lugnt. Däremot uppstod oroligheter ute på stan när olika demonstrationer ägde rum. Av allt att döma skapades en del av dess genom att polisen uppträdde aggressivt och ogenomtänkt.

Inte nog med det. Utrymningen var helt onödig. Ungdomarna i huset hade redan gått med på en flytt till ett annat ställe. Endast teknikaliteter återstod gällande kontrakt etc. Nu är det viktigt att politikerna i Köpenhamn ser till att ett nytt ungdomshus ställs till förfogande omedelbart.

Läs mer hos Enhedslisten och på Modkraft

Folket Hus 1983

I nådens år 3 december 1983 hyrde nazisterna en lokal i Folkets Hus via en bulvan. Men den verkliga hyresgästen kom ut och det spreds indignation i staden. Men ingen verkade ta initiativ till att slänga ut dem så då tog jag kontakt med en annan medlem i SP (han var också med och erövrade USA-flaggan på GA-torg samma år) och vi satte igång med att arrangera en demo i syfte att slänga ut nassarna från Folkets Hus. Göteborgs LS, Stoppa Rasismen och SP var de som drog i demon. KPML(R) ville inte vara med. De ville bara ha en motdemonstration, utan försök att slänga ut nassarna. KU och VPK kommer jag inte ihåg vad de gjorde, men de var inte med och ordnade demon.

När dagen väl var inne samlades vi någonstans som jag inte kommer ihåg för att gemensamt gå till Folkets Hus för att blockera nassarnas tillträde till sin hyrda lokal. Väl framme vid Folkets Hus mötte vi en demo ordnad av mosaiska församlingen i stan som också anlände vid samma tidpunkt. Ingen polis fanns utanför så kunde strömma in byggnaden och besätta trapphuset. Träffade min farsa som tog den sista utposten. Han ställde sig framför dörren till den av nassarna hyrda lokalen tillsammans med ett par andra bastanta gubbar. Under tiden samlades KPML(R) utanför till sin motdemo.

När nassarna kom så eskorterades de av polis in i huset, men där släpptes de. På vägen upp mot möteslokalen fick de ta emot en mängd stryk, trots polisers närvaro. Situationen kom snart att hamna utanför polisens kontroll och dessa omgrupperade på nedersta våningen vid nuvarande Asperösalen. Då hette den bara A-salen. Under tiden nådde nassarna upp till sin lokal, men in i den kom de inte. En nasse var från Stenungsund och kände igen farsan. Nassen hotade med att söka upp farsan hemma i huset. Farsan var lugn och sa att det nog vore värst för nassen själv samt förklarade lugnt för nassen att facken på fabrikerna i Stenungsund skulle se till att killen aldrig fick nåt jobb där. Efter lite bråk jagades nassarna ner för trappan igen, bara för att åka på mer stryk på vägen ner. Väl nere på första våningen tog polisen ut nassarna via någon bakväg. De tog också in förstärkningar den vägen.

Under tumultet i trappan kom vid ett tillfälle en civilsnut fram till mig och hotade mig, han sa att de visste precis vilken ful fisk jag var. Att jag låtsades gå runt för att lugna ner stämningarna, medan jag i själva verket uppviglade folk. Jag fick också flera gånger problem med att hindra judar från att slå ihjäl nassar. De vägrade nämligen göra som en kommunistjävel bad dom. Så jag fick leta upp olika judiska ledare för att stoppa de judiska ungdomarna från att begå alltför stora dumheter. Vid ett tillfälle fick jag också hjälpa till med att rädda en livrädd liten fjortonårig nasse, som höll på att få rejält med stryk. Jag tog honom åt sidan och snackade med honom. Därefter försökte jag få honom att följa mig ut. Men när han såg folkmassan utanför (omkring 1000 personer) vågade han inte. En stunds övertalning fick honom dock att följa med ut. Jag dumpade honom vid spårvagnen och tog mig tillbaks in Folkets Hus.

Väl tillbaka i huset, uppsöktes jag av farsan som hade hört snutarna diskutera ett gripande av mig. På första våningen befann vi oss då och strax formerade sig snuten för att attackera oss, tränga ut oss från byggnaden och som vi trodde, gripa mig. Farsan och ett gäng latinamerikaner gick till motangrepp, eller snarare ställde sig i vägen och blockerade polisens avancemang. Några andra personer grep tag i mig och jag langades över folks huvuden ut ur Folkets hus och bort från platsen. Därefter uppsökte jag restaurangen Gröna Kaninen som då låg där Burger King på Järntorget ligger nu. Den drevs av en radikal palestinier. Där väntade jag på att kamrater skulle återkomma från demon för en summering.

Så småningom kom kamrater dit. Det stod klart att nazistmötet stoppats och att folk känt igen självaste Vera Oredsson när hon kom dit kamouflerad i en Palestinaschal. Hon blev slagen och jagad på flykten av uppretade r:are och andra som fanns utanför Folkets Hus.

Efteråt hävdade r:arna att det var deras välordnade demo som hade hindrat nassarna från att ha sitt möte. Sån skev uppfattning om verkligheten en del kan ha.

Anders_S

Gustaf Adolfs Torg 1983

Demonstrationen riktade sig emot USA-imperialismen i allmänhet och mot öppnandet av ett amerikanskt konsulat i synnerhet. Samlingen skedde på Götaplatsen och vi tågade den vanliga vägen ner mot Gustaf Adolfs Torg. När vi kom ner var det fullt med TV-team på platsen och den amerikanska flaggan vajade från en av flaggstängerna på torget. Några av oss samlades genast kring flaggstången för att se om flaggan skulle gå att ta ner. Det gick inte. Men döm om vår förvåning när en vaktmästare från Börsen dök upp för att ta ned flaggan. När han halat ner den överföll vi honom och slet åt oss flaggan. Polisen fick syn på detta och kom rusande med batongerna i högsta hugg. Mina glasögon pajades när de tryckte in mig i en stolpe och de lyckades återta flaggan.

Men strax därefter drabbades polisen av akut panik och batongsvingarnoja. Några latinamerikaner halade nämligen fram en annan amerikansk flagga och satte fyr på denna. Polisen stormade in i folkmassan på torget och slog alla de kom åt med batongerna i sina försök att stoppa flaggbränningen. Även den ridande polisen som fanns med red rakt in i folkmassan och började piska människor. De med flaggan sprang ut ur de samlade demonstranterna med polisen i hälarna. Ytterligare några hundra följde efter mot Brunnsparken där konsulatet låg i Palacehuset. Flera av dessa rev upp gatstenar men jag och några kurdiska kamrater stoppade folk från att kasta dom och medhavda molotovs.

Polisen vid kravallstaketen angreps, andra poliser kom till undsättning. Den ridande polisen red ner folk på hållplatserna, däribland en barnvagn. Den gamle ridande polisen som var en känd syn på den tiden använde piskan mot allt och alla. Jag fick vid ett tillfälle syn på några latinamerikaner som höll på att bli gripna men vi rusade dit några stycken och fritog dem. Banderollpinnar användes flitigt som tillhyggen mot polisen. Vid detta tillfälle erövrades att antal batonger. Tre kamrater fick för sig att kasta sig i kanalen och simma därifrån. Jag och många andra retirerade lugnt och ordnat för att medelst spårvagn och buss ta oss därifrån efter att vi blandat oss med övriga människor som stod runtomkring. Återträff ägde rum på en restaurang i annan del av stan.

Summeringen gav vid handen 6 skadade poliser och 6 skadade demonstranter
som tvingats uppsöka sjukhus. Polisen lyckades skydda konsulatet.

Inga personer åtalades eller dömdes.

Anders_S

Spanska konsulatet 1975

Vid denna demo var jag 18 år gammal och de metoder vi använde då är kanske inte något jag vill rekommendera. Men så här minns jag det.

Jag hade rest in till stan i andra ärenden, men bestämde mig för att delta i demonstrationen som ordnades av r:arna (KPML(R)). Demonstrationen riktades mot den spanska Franco-diktaturen och avslutades på Götaplatsen, ett stenkast från spanska konsulatet på Olof Wijksgatan.

Vid avslutningen spreds information om vidare aktioner vid konsulatet. R:arna talade mot detta från talarstolen och uppmanade folk att gå hem. Men omkring 1000 personer hörsammade inte r:arnas uppmaning. Istället tågade vi nerför Berzeeligatan mot Södra Vägen och sen bort mot Olof Wijksgatan. En mindre grupp tog sig via Kjellbergska gymnasiets (nuvarande Musikhögskolan minus den nya utbyggnaden) gård till Olof Wijksgatan. Polisen på plats togs med överraskning och ett antal stenar slängdes in i fönstren på konsulatet innan polisen lyckats fösa oss en bit bort med hjälp av batonger och kravallstaket. Jag befann mig på Olof Wijksgatan åt Södra Vägen till och där anföll vi med jämna mellanrum polisen vid kravallstaketen. Polisen begärde förstärkningar och dessa var tvungna att passera genom folkmassan. Flera av poliserna blev då väldigt illa tilltygade och minst en fick föras till sjukhus.

En annan incident som jag kommer ihåg var när en demonstrant plötsligt upptäckte att en av "oss" hade ett vapen. Personen med vapen antogs vara civilpolis och jagades från platsen. Han förföljdes ända bort till Korsvägen. I modern tid har jag fått reda på att denne person var mingelpolisen Lennart Ronnebro ute på sitt första uppdrag som spanare.

Efter en stund beslutades att dra oss tillbaka från närheten till konsulatet och vi tågade ner till Heden där ett möte vidtog. På mötet förfäktade en grupp att vi skulle fortsätta aktionerna på annan plats, medan en grupp ville avsluta. Resultatet blev att ungefär hälften avvek och vi andra ställde upp en ny demonstration och tågade iväg på Södra Vägen mot Allén. Mitt i gatan gick vi och vi var ungefär 300. Väl vid Allén stoppade vi trafiken och tågade västerut. Järntorget, Masthuggstorget och Stigbergstorget passerades för att slutligen nå fram till vårt mål. En Francotrogen spansk klubb. På grund av gatuarbete låg ett par ansenliga högar gatsten i närheten av klubben och stenkastning vidtog. Polisen hade även nu hamnat på efterkälken och kom lite för sent för att hindra skadegörelse. Men de anlände i kravallutrustning och efter en kort strid med polisen upplöstes demonstrationen på bakgatorna i Majorna.

Två veckor senare slängde någon in en molotovcocktail i klubblokalen.

Anders_S

Ny serie artiklar: Kravaller och ockupationer i Göteborg

Jag har bestämt mig för att publicera samtliga berättelser jag publicerat i en tråd på debattforunmet www.socialism.nu även här på min blogg. Dessa historiska inlägg och anekdoter kommer att publiceras omväxlande med nytt material.

Anders_S

Amerikanska säkerhetsintressen orsak till Göteborgskravallerna?

Hans Abrahamsson menar i en debattartikel i GP att Felaktiga hotbilder låg bakom polisen agerande i Göteborg år 2001. Dessa hotbiilder levererades av den svenska militära underrättelsetjänsten och kom ursprungligen från någon av USA:s många olika underrättelsetjänster, förmodligen DIA (Defence Intelligence Agency).

Så här skrev jag i en artikel år 2002:
"Men vi saknar ännu tändmedel, själva spränghatten. Den skulle snart dyka upp i form av en amerikansk president. När det blev känt att han skulle komma fanns den ingrediens på plats som skulle förena förortsungdomarna, subkulturerna inne i stan och globaliseringskritikerna. Bush representerade det USA som tvingat många av förortsungdomarnas föräldrar på flykt, det USA som står för intolerans, kommersialism och annat som punkare, synthare med flera hatar, det USA som backar upp storföretagens makt i världen. Tändmedlet fanns nu på plats. Nu fattades bara gnistan. Den tändande gnistan och den kom polisen att stå för. Polisen med sin misstro och sin oförmåga att förstå de nya proteströrelserna och -yttringarna. med sin misstro mot svartklädda ungdomar och invandrare. Med sin tilltro till att våld är ett bra sätt att lösa problem. Med sin slagsida mot att utreda begångna brott istället för att förhindra brott innan de begås. Med sin beslutade linje att toppmötesdeltagarna inte skulle behöva se några demonstrationer eller protester. Med sin överdrivna rädsla för "Ya Basta/Vita Overallerna". Och med sin uttalade oro för att stora grupper förortsungdomar skulle komma in till stan. Ner i denna miljö dyker så Secret Service. De ser terrorister och vapen i varje buske. Följaktligen väljer polisen att slå till mot en skola. En skola där de farliga "Ya Basta" bor. En skola där det bor många underliga svartklädda. Och de väljer att slå till vid samma tidpunkt som Bush landar. Påhejade av Secret Service gäller det för polisen att inga demonstranter ska finnas i närheten av Bush. Nu är bomben tänd."

Hela artikeln finns också på webben, Göteborgshändelserna - vad hände egentligen och varför?

Hans Abrahamssom skriver i sin artikel bland annat:

"För att president Bush inte skulle utsattas för vare sig fysisk fara eller politisk förödmjukelse under sitt besök, försågs polisledningen med hotbilder som visade sig vara felaktiga. När röken skingrats efter de våldsamma konfrontationerna hittades vare sig vapen på Hvitfeldtska gymnasiet eller några av de 400 Ya Basta aktivister från Italien som påstods ha planerat att angripa presidentens hotell."

"Det militära underrättelsesamarbetet mellan USA och Sverige, som låg till grund för säkerheten under president Bush:s besök, hade inte bara sanktionerats av regeringskansliet. Genom sitt regleringsbrev till Försvarsmakten för år 2001 gav regeringen vår militära underrättelsetjänst (Must) i uppdrag att särskilt beakta de krav som följer på Sveriges ordförandeskap i EU."

"Problemet, som vi fick erfara här i Göteborg, är att militären många gånger saknar tillräcklig kunskap om de lokala förhållandena och därför inte kan kvalitetsgranska den underrättelse som de får ta del av. Då blir det lätt för olika aktörer att utnyttjas som en "nyttig idiot" och, utan att förstå det, sätta ett främmande lands säkerhetsintressen framför sitt egna lands."

Den svenska regeringen medverkade alltså till att sprida felaktig hotbildsinformation och gick helt i USA:s ledband. Konsekvensen blev att USA:s säkerhetsintressen sattes framför Sveriges egna.

Anders_S

Dialog eller konfrontation på gatan

Jag har skrivit en uppsats för en kurs på universitetet om interaktionen mellan polis och demonstranter på gatan.

Läs hela uppsatsen, Dialog eller konfrontation

Slutsatser

Eftersom demonstranter vill förändra samhället och polisens uppgift är att bevara det bestående så kan inte konfrontationer alltid undvikas, men man kan troligen minska de sammanstötningar som beror på missförstånd och fördomar genom en fungerande dialog.

Dialogen kan underlätta för demonstranter att få fram sitt budskap genom att konfrontation med polisen undviks. Detta kan vara viktigt då annars konfrontationen kan skymma själva demonstrationens eller aktionens budskap. Att slippa bli misshandlad av polisen är också en viktig anledning till att försöka ha dialog. En anledning som i den konkreta situationen ofta kan vara den viktigaste. Polisen å sin sida kan vara intresserad av dialog just för att försöka undvika skador och stress i arbetet.

Missuppfattningar, fördomar och felaktiga hotbilder liksom förhastade slutsatser är anledningar till att poliser lätt hamnar i konfrontation med demonstranter. (Oskarsson 2005, Waddington 1999). När det gäller att undvika konfrontation måste härvidlag ställas högre krav på polisen och enskilda poliser än på demonstranter. Polisen måste arbeta för att få bort fördomar etc ur sin egen organisation. Något som kan vara svårt då det tycks genomsyra hela poliskulturen. (Granér 2004) Detta kan förmodligen bara undanröjas genom en bättre polisutbildning och vidareutbildning av alla poliser i tjänst. Inte heller är lagstiftningen till någon större hjälp för att underlätta en dialog på gatan. Istället är det tvärtom, genom att lagstiftningen och speciellt ordningslagen öppnar upp för godtycke från polisens sida i den konkreta situationen på gatan, försämras möjligheterna för en dialog. Den nya paragrafen om maskeringsförbudet har ytterligare ökat möjligheten till godtycke från polisens sida och gjort det än svårare.

Tillståndskravet i OL skapar problem som om det tas bort skulle underlätta för poliser att betrakta alla demonstrationer som likvärdiga. Vilket avskaffar eventuella problem polisen kan ha i förhållande till icke-tillståndsgivna demonstrationer. Istället för tillstånd kan en anmälningsplikt av västtysk modell införas. Problemet som följer med att ansvarig samordnare kan straffas för beteendet hos grupper av demonstranter försvinner emellertid inte. Genom förhandlingar kan det dock klargöras hur mycket den ansvarige eller de ansvariga kan svara för alla deltagare. Även detta problem borde dock gå att lösa i lagstiftningen så att en lösning via dialog direkt på gatan inte behövs. Det är möjligt att PL 13§ faktiskt räcker när det gäller detta och att hela den paragrafen i OL kan strykas. Detta borde vara tillräckligt sett ur samhällets krav på ingripanden mot ordningstörningar. Paragrafen om maskeringsförbud borde dessutom omedelbart tas bort igen.

Genom att öppenheten minskat i samhället och ordning och säkerhet blivit prioriterat kommer en dialog att bli en form av substitut för ett öppet samhälle. Ett dåligt substitut, men kanske kan dialogen användas för att driva tillbaka ordningspolitiken genom att på gatan få polisen att låta bli ingripanden mot och inskränkningar i demonstrationsfriheten.


För att en dialog överhuvudtaget ska fungera krävs också en grundläggande respekt för den som förhandlingar ska ske med. Poliser som är kända för att tappa humöret och disciplinen (Gunilla Guvå, Polisens arbete i samband med demonstrationer som övergått till kravaller, FOG-rapport nr 55, 2005) ska inte arbeta i samband med demonstrationer där de kan bli provocerade.

En väl utbildad polis som kan ändra sig och backa från den väg och metod han påbörjat krävs förmodligen för att en dialog och förhandling på gatan ska fungera. Polisen måste vara beredd på att de som är med i en demonstration inte alltid accepterar att polisen har någon form av auktoritet över dem. Polisen måste kunna svälja sin stolthet och kunna gå ifrån sin vana vid att bestämma. Det krävs flexibilitet, öppenhet och konstruktivitet av de poliser som är inblandade i en dialog med demonstranter på gatan. Finns inte detta kommer dialogen att i många fall misslyckas. Dialogen måste också vara förankrad hela vägen från polisen på gatan till de högsta befälen och i alla olika delar av poliskåren för att den ska kunna vara användbar.

Demonstranternas förhandlare måste vara personer som valts eller utsetts till sitt uppdrag på ett sådant sätt att det accepterats av alla grupper som ingår i den aktuella demonstrationens arrangörskrets. Helst ska denna person/dessa personer också ha förtroende i grupper utanför den kärna av grupper som arrangerar demonstrationen.

Exempel från Göteborg visar att det genom förhandlingar och dialog är möjligt att genomföra protester som kanske går utanför det som man normalt brukar anse som acceptabelt. En del demonstrationsarrangörer har insett detta och försöker använda dialogen på detta sätt. Men konfrontationer kan ändå uppstå och en dialog kan då kanske hjälpa till för att begränsa mängden av och styrkan i konfrontationer mellan polis och demonstranter.

För att det ska gå att ha en framgångsrik dialog på gatan under en längre tid krävs emellertid omfattande omskolning av polisen, att lagar görs om. Annars kommer det embryo till fungerande dialog som finns i Göteborg inte att kunna utvecklas vidare eller spridas till andra orter. Polisens nya taktik utgör härvidlag ingen förändring när det gäller detta. Det är bra att dialog ingår i den, men flera av de andra ingående delarna försvårar snarare än förenklar en dialog på gatan.

Läs hela uppsatsen, Dialog eller konfrontation

Anders_S

Förortsupplopp i Sverige?

Frågan är inte om de kan ske. De har ju redan skett. Ronna nu senast och i Hammarkullen 1997. Även 1994 var det upplopp i Hammarkullen, men då var det i protest mot ett nazistmöte.

Majoriteten av de ungdomar som deltog i Göteborgskravallerna 2001 var också från Göteborgs förorter. Ett förortsupplopp är kanske därför inte långt borta, inte heller i Sverige.

För att få veta mer om vad som hände under kravallerna i Göteborg 2001, kolla min egen sida om detta, Anders_S om Göteborg 2001. Om kravllerna i Hammarkullen kan du läsa här.

Nazistmöte 1994 Hammarkullens Folkets Hus

Nassarna hade hyrt Folkets Hus för ett möte. Lokalbefolkningen i Hammarkullen sammankallade till motdemonstration. Folk försökte ta sig in i lokalerna för att stoppa mötet men misslyckades. Polisen anlände och angrep folk. De lyckades köra bort folk från framsidan av huset, men inte från gaveln. Alla fönster i Folkets Hus våningen som vetter mot gaveln kastades sönder med sten. I praktiken blev det omöjligt för nassarna att ha möte. Vaktmästaren sa att det var mycket obehagligt att ha nassarna där och att han var skitskraj för vad som skulle ha hänt om folkmassan lyckats ta sig in. Sammanstötningar mellan polis och motdemonstranter ägde rum i stort sett hela natten. Polisen eskorterade till slut nassarna därifrån.

Gripande av ung man 1997

Enlig deltagare var den unge man polisen grep en kille som skulle utvisas, enligt andra uppgifter rörde det sig om en kriminell som skulle gripas. I vilket fall som helst var gripandet mycket brutalt och det resulterade omedelbart i att människor, främst ungdomar i omgivningen gav sig på polisen, varpå fler poliser kallades dit. Sammanstötningarna kom att vara ett par timmar.

Från Ove Sernhedes AlieNation is our Nation om denna händelse

Det första som händer när jag våren 1997 börjar vistas i området är för övrigt en konfrontation mellan ungdomar och polis. Vid denna tid fanns i området ingen kvarterspolis. När en 19-årig ung man skall gripas av en polispatrull uppstår en situation då en större grupp ungdomar griper in för att frita sin kamrat. Bilens rutor slås sönder och polismännen förlorar kontrollen, råkar i panik och kallar på förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare 22 polisbilar för att stävja ”upploppet”. Feta rubriker kablas dagen efter ut i pressen. Hammarkullens unga framställs som en oregerlig pöbel, som ligister och den bakgrund som de unga menar var anledningen till bråket kommer inte fram i medierna. TV 4 utgjorde dock ett undantag. Den lokala nyhetsredaktionen ordnade en debatt mellan ungdomar och polis. Vid detta tillfälle blir det uppenbart att pressen inte gett hela sanningen. Ungdomarna framstår här absolut inte som huliganer, de motsvarar inte alls kvällspressens stereotypa föreställningar om invandrarungdomar som farliga och brutala. Dessa
framträder snarare tvärtom – som verbala, mogna och balanserade och de bjuder i direktsändning t.o.m. in polisen till en ”kurs” som de har för avsikt att ge om polisen är intresserad. De anser nämligen att polisen måste ha mer kunskaper om invandrarungdomens och storstadens livsvillkor. Många poliser kommer från små orter utan kunskap om vad det innebär att leva i en modern storstadsförort. Än mindre kunskap har de om vad det innebär att vara invandrare.

Läs också följande om Hammarkullen (Föreningen Harm finns inte längre så vitt jag vet)
HARM - lyckat stadsdelsmotstånd (denna text handlar delvis om kravallerna 1994)
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/02-harm.htm
I Hammarkullen golar vi inte
http://www.yelah.net/articles/kronika0709
Låt mig säga det med en gång: Jag älskar Hammarkullen!
http://www.svt.se/gbg/hammarkullen/birro.htm
Från ungdomar i Hammarkullen till palestinska ungdomar i Shatila
http://www.proletaren.se /Proletaren/Prolarkiv/Proletaren0226/Pro0226solidaritet.html
HARM - Ett exempel på framgångsrikt motstånd!
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/10-harm.htm
Kolla också in
Gänget - hot eller möjlighet
http://www.alba.nu/Alba7_01/ove.html

Säpo i Hammarkullen (från AlieNation is our Nation):

Ett av de förhållanden som jag direkt slås av med förundran när jag kom till Hammarkullen i mars–april 1997 var hammarkullebornas relation till polisen. Här fanns en påtaglig och utifrån min förståelsehorisont helt omotiverad rädsla. Jag skriver också redan i mina fältanteckningar från april 1997 om min upplevelse av en ”paranoid misstänksamhet som ger mig en starkt obehaglig känsla och som får mig att känna mig som en inkräktare och en främling”. Det tog mig t.ex. fyra månader innan jag kände att jag kunde plocka fram en bandspelare och en mikrofon utan att provocera eller väcka
obehagliga frågor. Under den första tiden i kontakten med den grupp killar jag följt på nära håll fick jag nämligen flera gånger höra, oftast på ett skämtsamt sätt, att dom inte litade på mig – ”hur skall vi kunna veta att du inte är en ’under cover’ ”. När nu SÄPO kontaktar mig fick alla dessa reflektioner och känslor en ny innebörd, det handlar inte om paranoia utan om en verklig situation. Anledningen till SÄPO:s kontakt med mig var att man ville ha information om vad som händer i förorterna i nordost. Enligt egna uppgifter har säkerhetspolisens behov av att skaffa kunskap om kulturen i dessa områden, de vill lära sig ”knäcka koderna”, detta behov i kombination med svårigheterna att ta sig in i och infiltrera dessa miljöer ledde dem till att kontakta mig. Jag uppmanades i brevet från den 10:e mars att ta kontakt med en kommissarie. Jag gjorde så för att få klarhet i varför de var intresserade av mitt arbete. Kanske skulle jag på detta sätt också få veta om mina informanters berättelser om SÄPO:s arbete hade någon verklighetsanknytning. Kommissarien berättade att man arbetade i Angered men hans redogörelse hölls på ett så generellt plan att mina informanters berättelser varken bekräftades eller tillbakavisades. Några ytterligare kontakter utöver denna träff mellan mig och säkerhetspolisen har inte förekommit. På inrådan från rättsvetenskaplig expertis på området uppmanades jag berätta för de ungdomar och de fritidsledare jag haft kontakt med vad som passerat. Det skulle naturligtvis vara helt förödande för mig och min forskning om uppgifter om att jag haft kontakt med SÄPO kom ut i området från något annat håll än från mig. Men när jag berättar att SÄPO kontaktat mig blev det ingen större diskussion, ”det är ju det vi sagt”. Några i gruppen menade att jag fick finna mig i att bli lite extra granskad under en tid eftersom de inte kunde utesluta att jag bedrev ett dubbelspel.

Jag vill vittna!

Jag vill vittna om polisens lögner, jag vill vittna om polisens brutalitet, jag vill vittna om polisens övergrepp i samband med EU-toppmötet i Göteborg. Detta har visat sig vara svårt. Ingen har velat ta emot mitt vittnesmål. Jag har försökt hos flera polismyndigheter, hos överåklagarämbetet och kanske, kanske har jag nu fått tag på någon som vill lyssna, några namn har jag, ett par namn på poliser som ska utreda anmälningarna. Namn på Göteborgspoliser som ska utreda Göteborgspolisen. Det har varit svårt att nå dit, svårt och nästan omöjligt.

Först ringde jag till polisen i Göteborg och frågade. Växeln visste inte. Polisen jag så småningom kopplades till visste inte men tyckte jag kunde ringa till Stockholm. Jag ringde Stockholm, de visste inte, trodde i sin tur att någon i Göteborg skulle utreda det hela. Ringde Göteborg igen, nu blev jag kopplad till en som sa att ingen utredde, att alla anmälningar låg i en hög hos överåklagaren i Stockholm. Okey, dags att ringa överåklagaren, ingen där vet vem jag ska prata med, blir kopplad runt en stund. Ingen vet. Till slut föreslår de att jag pratar med polisen i Göteborg, för de är de som ska utreda det hela. Sålunda tillbaka på ruta noll. Ingen vill ha nåt vittnesmål. Det känns som rena Moment 22. Det verkar omöjligt. Det är bara att luta sig bakåt och vänta. Bara att konstatera att polisen inte verkar intresserad av att utreda polisen.

Någon eller några dagar går och jag läser DN på nätet. Det står att ingen ännu utreder anmälningarna mot polisen. Som om jag inte visste. Som om jag inte redan kunnat konstatera det. Polisen verkar helt skita i dessa anmälningar. Polisen vill inte utreda sig själva. Inte speciellt konstigt egentligen, eller? Men i artikeln står också namnen på de ansvariga åklagarna. En kvinna och en man. Jag ringer till överåklagaren igen och vill tala först med den ena, där är det en telefonsvarare. Ringer sen den andre. Där är det upptaget hela tiden och sen när det inte är upptaget hamnar jag hos växeln som säger att han gått hem. Hon med telefonsvararen får ett meddelande från mig, ett meddelande med mitt telefonnummer och vem jag är. Nästa dag ringer jag igen. Telefonsvararen är fortfarande igång. Den andre är i Göteborg säger växeln. Jag får dennes mobilnummer. Jag ringer dit. Inget svar.

Spelar återigen in vem jag är, vad jag vill och mina telefonnummer. Han har inte hört av sig än, han med mobiltelefonen. Hon har ringt, hon med telefonsvararen. Hon har gett mig namnet på två poliser, två poliser i Göteborg som ska utreda polisen i Göteborg. Nu ska jag ringa dom, nu ska jag se om de är intresserade av ett vittnesmål. Kanske finns det poliser som vill utreda poliser? Eller?

Anders Svensson augusti 2001