Och nu var "Upp till kamp" slut

Summa summarum: Ett bra avsnitt (nr 3), ett ganska bra (1) , ett uruslet (2) och ett okej (4). Det har funnitss en hel mängd anomalier i serien. Exemeplvis vad det gäller drogerna. Heroinet som dök upp andra avsnittet, dök i verkligheten inte upp förrän på 80-talet i Göteborg. Kokainet som syntes i det senaste avsnittet (som väl föreställde 1975, trots inslagen från valkampanjen 1976) dök upp först på 90-talet (säkerligen fanns drogerna i små kretsar innan dess, men i stort).

I den sista delen lyste hamnstrejken 1974 med sin frånvaro, liksom segern i Vietnam och de fester som detta ledde till. Det sistnämnda tycker jag är en avsevärd miss i TV-serien. Att inte ta med den folkliga segern i det krig som till stor del präglade den aktuella perioden 1965-1975.

Noterbart är också att socialdemokraterna förlorade valet på riksplanet år 1976, men i Göteborg vann man. Mycket på grund av Kungstorgsfrågan där man lovade att stoppa garaget om man vann i valet.

Att man inte heller hade med de positiva konsekvenserna av ockupationen av Hagahuset tycker jag var en annan svaghet i det sista avsnittet. Ytterligare en grej som inträffade 1975 var demonstrationerna i Båstad mot en tennismatch mellan Sverige och Chile. Ett Chile där Pinochet tagit makten två år tidigare. Protesterna utanför spanska konsulatet mot avrättningar i Spanien var ytterligare en större händelse det aktuella året.

Andra bloggar om: Göteborg, Kungstorget, Chile, Båstad, 1975, Vietnam, Vietnamkriget, Hagahuset, Kungstorgsockupationen, Upp till kamp, Politik, Samhälle

Resolution från Kungstorget, antagen på segerstormötet den 29 november 1976

Vi har i och med denna ockupation skrivit historia.

Idag den 29 november 1976 ser vi resultatet av 12 dagars ockupation. Den socialdemokratiska fullmäktigegruppen har idag på ett extrainkallat möte beslutat att ansluta sig till vårt krav att Stoppa Kungstorgsgaraget. Vi ser det som självklart att detta socialdemokraternas beslut omöjliggör ett fortsatt byggande av garaget. Inte ens Lennart Ström kan bygga ett garage på fyra veckor.

Detta är en historisk seger, en milstolpe i kampen mot den vansinniga stadsplaneringen i Göteborg och mot den ohämmade privatbilismen som leder till miljöförstöring och resursslöseri.

Försöken att stoppa Kungstorgsgaraget har pågått i mer än sex år, med alla upptänkliga metoder: demonstrationer, överklaganden, insändare osv. I kommunvalet gav socialdemokraterna intryck av att vilja stoppa garaget och gjorde detta till en stor valfråga. När de borgerliga efter att ha förlorat valet forcerade garagebygget gav socialdemokraterna slaget förlorat. "Kungstorgsgaraget kommer att stå som ett monument över borgarnas maktfullkomlighet" menade man.

Vår linje har hela tiden stått fast: STOPPA GARAGET TILL VARJE PRIS!! Det var vår ockupation som tvingade socialdemokraterna att ta konsekvenserna av sitt valagerande.

Vi ockuperade torget för att hindra att bygget påbörjades och för att mobilisera den opinion som borgarna totalt nonchalerat. Till en början sade socialdemokraterna att de inte tar intryck av sådana utomparlamentariska aktioner. Efter tolv dagars ockupation, mer än 150 stöduttalanden och 100 000 namnunderskrifter viker man sig för opinionen.

Vi ockuperade torget i ett läge när ingen - inklusive politikerna - kunde visa någon annan metod att stoppa Kungstorgsgaraget, som forcerats igenom av borgarna, påhejade av köpmännen.

Vi har beskyllts för att vara odemokratiska, för att vi använder olagliga metoder. Vi har förmodligen använt olagliga metoder. men den massiva opinion som vi dragit fram i ljuset visar att vårt handlande inte är odemokratiskt. Vi har med denna ockupation visat att det är både nödvändigt och möjligt att aktivt kämpa för en människovärdig tillvaro.

Om någon fortfarande tror sig kunna påbörja bygget kommer vi naturligtvis tillbaka, antingen det påbörjas av borgare eller socialdemokrater, före eller efter nyår.

Alternativet till Kungstorgsgaraget är ett levande torg, inte ett torg med parkeringsplatser. Vi nöjer oss inte med det, utan kräver att politikerna i staden öppnar sig för en kommande bred diskussion om hur Göteborg skall planeras för framtiden och att de respekterar folkopinionen.

Vi kräver:
Bygg ut kollektivtrafiken på privatbilismens bekostnad!
Kultur och affärer där folk bor!
Inga parkeringsanläggningar i centrala staden!

Vi avbryter ockupationen. Vi har segrat!!!

Vad misslyckades ockupanterna på Kungstorget med?

Vi som ockuperade Kungstorget lyckades ju när det gäller kortsiktiga mål. Men när det gäller mer långsiktiga mål måste man nog säga att vi misslyckats i det stora hela. Bilismen regerar fortfarande, stadsplaneringen i Göteborg förutsätter att man har bil och kollektivtrafiken har inte byggts ut mer än marginellt.

Att bilismen tillåtits breda ut sig har bidragit till att klimatet försämrats och att jorden värms upp. Översvämningar och stormar blir vanligare och kraftigare. Så på det stora hela har vi som ockuperade Kungstorget inte lyckats uppnå några varaktiga förbättringar. För att det ska vara möjligt krävs en ständigt pågående kamp mot miljöförstöring (inklusive bilismen), för en bra kollektivtrafik och för en stadsplanering som tar hänsyn till både den sociala och fysiska miljön. En stadsplanering som gynnar kollektivtrafik och missgynnar bilism. En sån stadsplanering och ordentliga satsningar på kollektivtrafik återstår att se i Göteborg.

Anders_S

Vad innebar Kungstorgsockupationens seger?

Rent omedelbart innebar den naturligtvis att garaget inte blev byggt och att det än idag finns torghandel på Kungstorget. Men segern innebar mycket mer. Enligt flera initierade socialdemokrayiska politiker från den tiden innebar ockupationens framgångsrika utgång att spårvägen i Göteborg finns kvar. Vi tidpunkten fanns det starka krafter i spårvägsstyrelsen och inom kommunen som ville lägga ner den spårbundna trafiken. På grund av ockupationen och det starka stöd den hade i opinionen blev det dock omöjligt att föreslå en nedläggning av spårvägen. Istället kom en viss blygsam nysatsning på spårväg i Göteborg till stånd. Ny linje till Östra sjukhuset från Vidkärr byggdes, Sahlgrenska förbands med Linnéplatsen och så småningom med spårvägen till Frölunda och en ny spårvagnshall byggdes vid Rantorget. Allt detta är saker som förmodligen inte blivit av om inte Kungstorgsockupationen ägt rum och stoppat såväl nya garagebyggen som en nerläggning av spårvägen.

Ända sedan ockupationen har det varit omöjligt att satsa på bilismen via nya bilgarage i centrala Göteborg, istället har kommunen varit tvungen att satsa på bra kollektivtrafik för att människor på ett bar sätt ska nå centrala Göteborg. Men det har inte satsats nog. Ockupationen innebar alltså en minskad satsning på bilismen och en ökad satsning på kollektivtrafik.

Ytterligare en följd av ockupationen var att kommunallagen ändrades. Tidigare tillträdde valsegrare först vid nästkommande årskifte. Efter Kungstorgsockupationen ändrades detta till första kommunfullmäktigemötet efter valet. Detta för att omöjliggöra för en förlorare att driva igenom de förslag man faktiskt förlorat valet på.

Sammanfattningsvis innebar segerna för Kungstorgsockupationen alltså följande fyra saker:

1. Inget garage på Kungstorget och inga nya bilgarage i centrala Göteborg
2. Att spårvägen i Göteborg finns kvar
3. Ökad satsning på kollektivtrafik och minskad stasning på bilism
4. Förbättrad kommunal demokrati

Anders_S

Varför blev Kungstorgsockupationen en seger?

Jag var igår på ett möte om Kungstorgsockupationen 1976. På mötet var flera ockupanter och ett antal socialdemokratiska politiker som på den tiden satt i spårvägsstyrelsen och parkeringsbolagets styrelse. Mycket intressant information kom fram, både om vilka konsekvenser segern fick på lång respektive kort sikt och varför det blev en seger. Låt oss börja med varför.

Det finns fler anledningar till att Kungstorgsockupationen blev den framgångsrikaste utomparlamentariska aktionen i modern svensk historia (möjligtvis i strid med Flyktingamnesti 2005). Först och viktigast var nog att ockupationen föregicks av ett mångårigt opinionsbildande arbete mot bilism, för kollektivtrafik och mot fler bilgarage. Detta arbete startade redan 1969 med bildandet av Aktion Kollektivtrafik. Drivande i opinionsarbetet var Göteborgs Miljögrupp som också var den organisation som tog initiativ till ockupationen. Redan i valet 1972 var Kungstorgsgaraget en viktig fråga, något som centerpartiet använde sig av i den lokala kampanjen genom att vara mot garaget. Under mandatperioden fram till 1976 ändrade sig dock centerpartiet och stödde byggandet av Kungstorgsgaraget. Något som kom att kosta partiet flera mandat i valet 1976 då frågan återigen blev en viktig lokal valfråga. En fråga som förmodligen var en av de viktigaste till socialdemokraternas valseger lokalt i Göteborg samma år. I motsats till riksdagsvalet där borgarna vann. Just detta blev också en viktig orsak till ockupationens framgång. Socialdemokraterna hade lovat att stoppa Kungstorgsgaraget när de skulle tillträda makten i kommunen i januari 1977. Borgarna försökte utnyttja tillfället och starta bygget. En byggstart som ockupationen omöjliggjorde. Och deras agerande skapade också starka reaktioner mot deras odemokratiska sätt att utnyttja läget.

Socialdemokraterna som var på diskussionsmötet med anledning av 30-årsdagen var eniga om att garaget hade funnits om inte ockupationen kommit till stånd. Det hade varit svårt för socialdemokraterna att fylla igen ett redan påbörjat bygge. Socialdemokraternas nej till garaget kom alltså att ge ett politiskt tillfälle som kunde utnyttjas med hjälp av en utomparlamentarisk aktion. Det fanns dessutom en stark opinion bland socialdemokratiska gräsrötter mot ett Kungstorgsgarage. En opinion som skapats med hjälp av det långvaraiga opinionsarbete som bedrivits av främst Göteborgs Miljögrupp. Det tryck underifrån gjorde det mycket svårt för den socialdemokratiska ledningen i Göteborg att ändra sig och bygga garaget. Ockupationen gjorde det lättare för socialdemokraternas ledning att håll fast vid sin anti-garagelinje.

En annan viktig anledning till framgångarna på torget var det fortsatta opinionsarbetet som bedrevs under ockupationen, över 100 000 namn samlades in på strax över en vecka. Detta är förmodligen svenskt rekord i namninsamling. Alla stora arbetsplatser i Göteborg besöktes med listor, de flesta stora bostadsområden besöktes. Namninsamlingen visade på ett effektivt sätt hur brett stödet för ockupationen och hur stark opinionen mot garaget var. Ett sådant stöd hade inte gått att uppbringa om inte ockupationen varit så välorganiserad, demokratisk och inkluderande som den var. Den demokratiska, välordnade organiseringen tillsammans med linjen om passivt motstånd och inget våld gjorde det omfattande stödet från fackföreningar, stadsdelsföreningar, socialdemokratiska basorganisationer och andra organsiationer möjligt.

Sammanfattningsvis kan man säga att följande saker gjorde segern möjlig:

1. Långvarigt politiskt opinionsarbete
2. Utnyttjandet av ett politiskt tillfälle (valet och socialdemokraternas vallöfte)
3. Samverkan med krafter sm arbetade inom det parlamentariska systemet (i detta fall inom socialdemokratin)
4. Namninsamlingen
5. Den demokratiska, välordnade och inkluderande organiseringen.

Anders_S

Några ögonblicksbilder från Kungstorgsockupationen 1976

Denna ockupation är en av de långvarigaste som ägt rum i Sverige. Det är också en av de största segrarna för alternativrörelsen/vänstern i Sverige. Ockupationen hade som syfte att stoppa bygget av ett p-hus på torget.

Hur det startade för min del och om köket

För min del började den med att jag av en kompis blev upplyst om att det skulle bli en ockupation en viss dag och ett visst klockslag. Inget mer. Den aktuella dagen begav jag mig till torget. När jag kom dit fanns där inte en käft, inte en demonstrant, inte en polis, inte någon. Värdelöst tänkte jag, dom har ställt in. Så jag började gå därifrån igen. När jag hunnit en bit hörde jag folk som kom rusande. Jag vände mig om och in på torget strömmade en mängd människor från två olika håll. Så det var bara att gå tillbaka och ansluta mig till ockupationen. Längre fram på morgonen kom det fler och fler människor.

Väldigt snart utkristalliserades olika grupper på torget och jag kom att ansluta mig till köksgruppen. Av byggnadsmaterial som lämmar, presenningar och brädor konstruerad vi snart lite olika byggnader, ett kök, en expedition, en scen osv. Under dagen ställde också KU tält till ockupationens förfogande så folk kunde övernatta på platsen. Det var nämligen i mitten av november och ovanligt kallt för årstiden. Vi i köksgruppen kom med tiden att utvecklas till en tight gäng. De som jag kommer ihåg är Anna, en tjej som jag sen var tillsammans med i två år, två killar från Torslanda varav jag känner den ene än, Lasse heter han och är elektriker, en man som jobbade på Stena, en rödhårig kille vid namn Bertil, en från stans alkoholistgäng vid namn Ove, Oves lillebror, någon som hette Karin och hennes pojkvän som nog hette Peter. Men självklart var det många fler som arbetade i köket. Ett gött gäng var vi i alla fall.

Efter någon dag tyckte vi det var jobbigt att laga mat över öppen eld, så vi bröt upp ett elskåp och kopplade in oss. Vi skaffade en elspis och ställde den i köket. Från och med nu fanns det elljus, elspis och andra tekniska saker. Kontoret på torget fick telefon indragen med hjälp av några sympatisörer bland televerksarbetare. Så infrastrukturen under ockupationen kom att bli ganska bra.

Vi i köket kom att bli kända för en ska under ockupationen, vi var de mest hårdföra ockupanterna, de absolut mest hängivna. De flesta av oss tillbringade all vår tid på torget, vi gick inte till jobbet (sjukskrev oss förstås). Och var vi inte på torget var vi ute och samlade namn på namnlistor. När alla på torget var rädda för att raggarna skulle anfalla oss ockupanter förberedde vi oss på att slåss. Och när torget bombhotades vägrade vi lämna köket, för vi menade att det kunde vara ett trick av polisen. Och så sa vi att i köket finns ingen bomb, det har vi full koll på. Så när alla andra lämnade det ockuperade området stannade vi kvar. Så klart fanns det ingen bomb och det var heller inte ett trick från polisen.

Och när vi hade segrat så upplöstes förbudet mot droger. Köket fick uppdraget att skaffa dryck till segerfesten. Och ett antal dunkar med hembränt dök upp som på beställning. Partyt drog igång. Vilken seger.

När miljögruppen ville avsluta ockupationen, samt säkerhet och beredskap

Initiativet till ockupationen hade tagits av Göteborgs Miljögrupp (idag Miljöförbundet Jordens Vänner Göteborg). Efter tre dagar tyckte dessa att det räckte, att ockupationen skulle ta slut. De sammankallade till ett stormöte för att meddela detta. Men ockupationen hade börjat leva sitt eget liv. VI blev förbannade för att de ville avbryta. Såna svikare. Det blev ett jävla liv. Omröstning ordnades och det beslutades att vi skulle fortsätta. En ny ledning valdes med några från Miljögruppen, några från Sprängkullen och några oorganiserade torgockupanter. Denna ledning var ganska stor och inom sig valde de sen en mindre ledning. Denna mindre ledning var hemlig. Inte ens vi som var på torget visste vilka det var. Anledningen till detta var att polisen inte skulle kunna få reda på hur aktiviteterna styrdes och att ingen skulle kunna gripas som ledare och bestraffas. Andra valdes till att vara talesmän utåt.

Som en i kökspersonalen, men också som en av vakterna visste jag dock identiteten på en av de i ledningen, nämligen vaktchefen. Denna person jobbar idag på Volvo och det händer att jag stöter på honom. För de som undrar - nej han är inte medlem i SP. På den tiden tillhörde han aktivisterna på Sprängkullen, till vilka jag också hörde. Och vaktchefen hade stor makt över ordningen på torget utifrån de stormötesbeslut som tagits, exempelvis totalt drogförbud, tystnad på nätterna efter klockan 24 (tror jag det var). Fast vi i köket följde inte de reglerna heller. Vi serverade kaffe och mat dygnet runt. Fast på morgonkröken var det mest bara kaffe. Jo drogförbudet följde vi, stenhårt. Droger och militanta aktioner hör inte ihop, det är fortfarande min uppfattning. Vaktchefen var också ansvarig för katastrofplaneringen, d.v.s. vad som skulle göras om polisen kom, när telefonlistor skulle sättas i funktion. Telefonlistor var den tidens motsvarighet till SMS-utskick och mobiltelefonnummerlistor. Telefonlistorna fanns på två ställen. En av dess sambandscentraler låg i en lägenhet vid torget (fast det visste jag inte då) och en låg någon annanstans (var vet jag ännu inte). Alla personer fanns med på två telefonkedjor, så att om den ena kedjan bröts, skulle personen ändå nås av larmet. Två av varandra oberoende sambandscentraler behövdes ifall polisen skulle lyckas spränga den ena. Men jag vet fortfarande inte alla detaljer kring vår säkerhet och beredskap. I vilket fall som helst var den god.

När polisen kom

Beredskapen var som sagt var god och en morgon dök polisen upp för att riva våra tält och byggnader och köra bort oss. De dök upp i sina bilar, radade upp sig i ett långt led, knäppte sina hjälmar, drog sina batonger. Det var faktiskt läskigt. Sen gick de framåt. Beslutet vi hade var att bara göra passivt motstånd som vi sa då. Icke-våld kallas det kanske idag. Poliserna som avancerade slog sönder allt i sin väg. Alla som sov i tälten bars ut och det var inte så som en del i efterhand beskrivit det, att polisen var återhållsam. De som sagt såna saker var nog inte på torget när polisen kom. De var hårdhänta och onödigt våldsamma på polisers vanliga vis.

Men situationen blev ohållbar för ordningsmakten. Telefonkedjorna fungerade, efter en halvtimme var det 500 personer på torget istället för de 50 som fanns där när polisen kom. Och fler strömmade till hela tiden. Polisen fick dra sig därifrån igen och torget var åter vårt. Uppbyggnad av nya byggnader startade omedelbart. De nya blev stabilare och bättre än de gamla. Nu kändes det som vi var oövervinnliga. Vi hade besegrat polisen. De kunde inte få bort oss från torget.

Men allt var inte frid och fröjd. GT tog en bild på mig kramandes min nyvunna kärlek. Den bilden såg min arbetsgivare och när jag efter ockupationen kom tillbaks till jobbet ville förmannen sparka mig. Men personalchefen som sympatiserade med ockupationen ordnade så jag kunde vara kvar på en annan avdelning inom företaget där jag då jobbade.

I efterhand har jag av vaktchefen på torget fått reda på att polisen ringde till honom och sa att de var på väg. Telefonkedjorna kunde därmed sättas i aktion på ett tidigt stadium.

Anders_S

Läs mer om Kungstorgsockupationen:
Gatans parlament segrade i kampen om Kungstorget

30 år sedan ockupationen av Kungstorget

Utställning på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44, Göteborg, november-december 2006. Film, texter och bilder.

Seminarium om Kungstorgsockupationen 13 december kl. 18.00 på Ekocentrum med Henry Kenamets, Peter Jagers och Björn Rönnblad som deltog i ockupationen.

Förortsupplopp i Sverige?

Frågan är inte om de kan ske. De har ju redan skett. Ronna nu senast och i Hammarkullen 1997. Även 1994 var det upplopp i Hammarkullen, men då var det i protest mot ett nazistmöte.

Majoriteten av de ungdomar som deltog i Göteborgskravallerna 2001 var också från Göteborgs förorter. Ett förortsupplopp är kanske därför inte långt borta, inte heller i Sverige.

För att få veta mer om vad som hände under kravallerna i Göteborg 2001, kolla min egen sida om detta, Anders_S om Göteborg 2001. Om kravllerna i Hammarkullen kan du läsa här.

Nazistmöte 1994 Hammarkullens Folkets Hus

Nassarna hade hyrt Folkets Hus för ett möte. Lokalbefolkningen i Hammarkullen sammankallade till motdemonstration. Folk försökte ta sig in i lokalerna för att stoppa mötet men misslyckades. Polisen anlände och angrep folk. De lyckades köra bort folk från framsidan av huset, men inte från gaveln. Alla fönster i Folkets Hus våningen som vetter mot gaveln kastades sönder med sten. I praktiken blev det omöjligt för nassarna att ha möte. Vaktmästaren sa att det var mycket obehagligt att ha nassarna där och att han var skitskraj för vad som skulle ha hänt om folkmassan lyckats ta sig in. Sammanstötningar mellan polis och motdemonstranter ägde rum i stort sett hela natten. Polisen eskorterade till slut nassarna därifrån.

Gripande av ung man 1997

Enlig deltagare var den unge man polisen grep en kille som skulle utvisas, enligt andra uppgifter rörde det sig om en kriminell som skulle gripas. I vilket fall som helst var gripandet mycket brutalt och det resulterade omedelbart i att människor, främst ungdomar i omgivningen gav sig på polisen, varpå fler poliser kallades dit. Sammanstötningarna kom att vara ett par timmar.

Från Ove Sernhedes AlieNation is our Nation om denna händelse

Det första som händer när jag våren 1997 börjar vistas i området är för övrigt en konfrontation mellan ungdomar och polis. Vid denna tid fanns i området ingen kvarterspolis. När en 19-årig ung man skall gripas av en polispatrull uppstår en situation då en större grupp ungdomar griper in för att frita sin kamrat. Bilens rutor slås sönder och polismännen förlorar kontrollen, råkar i panik och kallar på förstärkning. Inom några minuter kommer ytterligare 22 polisbilar för att stävja ”upploppet”. Feta rubriker kablas dagen efter ut i pressen. Hammarkullens unga framställs som en oregerlig pöbel, som ligister och den bakgrund som de unga menar var anledningen till bråket kommer inte fram i medierna. TV 4 utgjorde dock ett undantag. Den lokala nyhetsredaktionen ordnade en debatt mellan ungdomar och polis. Vid detta tillfälle blir det uppenbart att pressen inte gett hela sanningen. Ungdomarna framstår här absolut inte som huliganer, de motsvarar inte alls kvällspressens stereotypa föreställningar om invandrarungdomar som farliga och brutala. Dessa
framträder snarare tvärtom – som verbala, mogna och balanserade och de bjuder i direktsändning t.o.m. in polisen till en ”kurs” som de har för avsikt att ge om polisen är intresserad. De anser nämligen att polisen måste ha mer kunskaper om invandrarungdomens och storstadens livsvillkor. Många poliser kommer från små orter utan kunskap om vad det innebär att leva i en modern storstadsförort. Än mindre kunskap har de om vad det innebär att vara invandrare.

Läs också följande om Hammarkullen (Föreningen Harm finns inte längre så vitt jag vet)
HARM - lyckat stadsdelsmotstånd (denna text handlar delvis om kravallerna 1994)
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/02-harm.htm
I Hammarkullen golar vi inte
http://www.yelah.net/articles/kronika0709
Låt mig säga det med en gång: Jag älskar Hammarkullen!
http://www.svt.se/gbg/hammarkullen/birro.htm
Från ungdomar i Hammarkullen till palestinska ungdomar i Shatila
http://www.proletaren.se /Proletaren/Prolarkiv/Proletaren0226/Pro0226solidaritet.html
HARM - Ett exempel på framgångsrikt motstånd!
http://www.folkmakt.nu/texter/artiklar/10-harm.htm
Kolla också in
Gänget - hot eller möjlighet
http://www.alba.nu/Alba7_01/ove.html

Säpo i Hammarkullen (från AlieNation is our Nation):

Ett av de förhållanden som jag direkt slås av med förundran när jag kom till Hammarkullen i mars–april 1997 var hammarkullebornas relation till polisen. Här fanns en påtaglig och utifrån min förståelsehorisont helt omotiverad rädsla. Jag skriver också redan i mina fältanteckningar från april 1997 om min upplevelse av en ”paranoid misstänksamhet som ger mig en starkt obehaglig känsla och som får mig att känna mig som en inkräktare och en främling”. Det tog mig t.ex. fyra månader innan jag kände att jag kunde plocka fram en bandspelare och en mikrofon utan att provocera eller väcka
obehagliga frågor. Under den första tiden i kontakten med den grupp killar jag följt på nära håll fick jag nämligen flera gånger höra, oftast på ett skämtsamt sätt, att dom inte litade på mig – ”hur skall vi kunna veta att du inte är en ’under cover’ ”. När nu SÄPO kontaktar mig fick alla dessa reflektioner och känslor en ny innebörd, det handlar inte om paranoia utan om en verklig situation. Anledningen till SÄPO:s kontakt med mig var att man ville ha information om vad som händer i förorterna i nordost. Enligt egna uppgifter har säkerhetspolisens behov av att skaffa kunskap om kulturen i dessa områden, de vill lära sig ”knäcka koderna”, detta behov i kombination med svårigheterna att ta sig in i och infiltrera dessa miljöer ledde dem till att kontakta mig. Jag uppmanades i brevet från den 10:e mars att ta kontakt med en kommissarie. Jag gjorde så för att få klarhet i varför de var intresserade av mitt arbete. Kanske skulle jag på detta sätt också få veta om mina informanters berättelser om SÄPO:s arbete hade någon verklighetsanknytning. Kommissarien berättade att man arbetade i Angered men hans redogörelse hölls på ett så generellt plan att mina informanters berättelser varken bekräftades eller tillbakavisades. Några ytterligare kontakter utöver denna träff mellan mig och säkerhetspolisen har inte förekommit. På inrådan från rättsvetenskaplig expertis på området uppmanades jag berätta för de ungdomar och de fritidsledare jag haft kontakt med vad som passerat. Det skulle naturligtvis vara helt förödande för mig och min forskning om uppgifter om att jag haft kontakt med SÄPO kom ut i området från något annat håll än från mig. Men när jag berättar att SÄPO kontaktat mig blev det ingen större diskussion, ”det är ju det vi sagt”. Några i gruppen menade att jag fick finna mig i att bli lite extra granskad under en tid eftersom de inte kunde utesluta att jag bedrev ett dubbelspel.