Postmodernismen - inget för vänstern, del 3

I mitt förra inlägg skrev jag att det var för mig oklart varför de autonoma kommit att omfatta postmodernistiska teorier. Nu har jag forskat lite och kommit vissa saker på spåren. Det visade sig vara mycket enkelt, den italienska autonoma marxismen på 70-talet och framåt lät sig inspireras av tänkare som Foucault, Deleuze, Guattari, Lyotard, Virilio. En av de som lät sig inspireras var Antonio Negri. En text som behandlar denna utveckling är Från kommunikation till kommunism av Jan Sjunnesson 1997. Andra texter som tar upp ämnet är Har kejsaren några kläder, som är en recension av Hardt/Negris Imperiet och på bloggen En bris av frisk luft behandlas också ämnet, Flyktiga tankar efter att ha läst...

Motkraft sammanfattar det hela så här:

Operaism och autonom marxism:Operaismo ("arbetarism") är en variant av marxism som utvecklades under femtio och sextiotalet i framför allt Italien. Teorierna vidarutvecklades på sjuttiotalet av den italienska autonomia-rörelsen. Dessa marxistiska teorier, som lägger sin fokus på arbetarklassens självständiga kamp mot att inordnas i kapitalet och ser denna kamp som kapitalets drivkraft, har kommit att kallas för autonom (egentligen autonomistisk) marxism.
Postautonoma teorier: Den autonomistiska teoribildningen har aldrig varit homogen eller stillastående. Under 80-talet och 90-talet korsbefruktades teorierna med fransk poststrukturalism. I Italien fick dessa tankar sitt starkaste fäste kring de autonoma sociala centrena. En stor del av denna teoretiska diskussion finns populariserad och sammanfattad i Toni Negri och Michael Hardts bok Imperiet.

En annan väg som det postmoderna teorierna kommit in i de autonoma och anarkistiska kretsarna verkar vara via personer som arbetat med fångfrågor och på det sättet influerats av Foucaults tankegångar om makten. En som skrivit en bok om detta är kriminologen Magnus Hörnqvist, Foucaults maktanalys. Ett citat från den boken:

"Vi vet idag med tillräcklig säkerhet vilka som exploaterar vilka, vilka som tar emot profiterna, vilka som är inblandade och vi vet ur det går till när profiterna investeras på nytt. Men när det gäller makten ... Vi vet att den inte är i händerna på de som styr. Men det är klart, idén om den härskande klassen har aldrig givits en adekvat formulering"

Med start i detta citat diskuteras, försvaras och kritiseras Michel Foucault i en tråd på socialism.nu, som är ett diskussionsforum för främst anarkister, syndikalister och autonoma.

Andreas Malm kritiserar Antonio Negris och Michael Hardts teorier om makten (vilka är hämtade från Foucault och från så kallade poststrukturalister som Jacques Derrida), utifrån dess implikationer för imperialismen, i sin bok, När kapitalet tar till vapen. Kapitlet i fråga finns att läsa på nätet. Kort sagt innebär hans kritik att Hardt/Negris teorier inte kan förklara dagens kapitalsim och i själva verket snarast utgör ett försvar för USA:s dominans. Detta genom att förneka att den existerar. I slutändan blir det därmed i praktiken ett försvar av kapitalismen. Så här skriver Andreas Malm om det:

"Det finns i teorin om imperiet en tendens till apologi för makten. Säkerligen är det inget som Hardt och Negri avsett, men logiken i deras tankar leder rakt in i imperialismens famn. Vad USA självt säger när landet drar i krig är just att man inte agerar i eget intresse, utan för att värna den globala rätten. och det är så USA vill marknadsföra sina aktioner: som något som måste utföras för att stoppa en ondska. Som en polisiär hantering av kriminella fiender till civilisationen.

Poststrukturalismens fixering vid maktens centrumlöshet och den autonoma marxismens vid dess reaktivitet får Hardt och Negri att låta som ett eko av Vita huset: USA påtvingar inte den övriga världen sin vilja, utan gör det världen behöver och ber om. Inte minst viktigt saknar de varje begrepp om förevändningar för krig.
//
Synen på makten och kapitalet som ett platt nät där ingen identifierbar aktör utövar exploatering påminner besvärande mycket om liberalernas osynliga hand. Den neoklassiska föreställningen om ekonomiska kriser har alltid varit in marknaden sköter sig väl och framskrider i jämvikt om den lämnas i fred från externa chocker - som arbetarkamp. Om det inte vore för att arbetarna strejkade och drev upp sina löner skulle kapitalismen inte hamna i kris, säger neoklassikerna, säger nyliberalerna, säger Hardt och Negri. Konfronterade med denna invändning har de senare stått handfallna. Det måste vara något fundamentalt fel med Hardt och Negris teori."

Jag tycker Andreas Malm i sin bok gör upp med postmodernism, poststrukturalism (jag anser att båda "skolorna" är en del av strukturalismen, se Richard Wolins artikel i Axess) och autonom marxism på ett sådant sätt att han klart visar varför de är oanvändbara verktyg i dagens värld. Hardt och Negri duger inte ens till att beskriva dagens verklighet, än mindre vara till nån hjälp när det gäller att förändra den.

Ett försvar för Foucaults maktbegrepp finns på bloggarna strötankar och sentenser och Ge oss ett val. När Andreas Malm själv konstruerar en teori i stället för Hardt/Negris gör han det utifrån Antonio Gramsci och Ernest Mandel (texter av Mandel). En annan som behandlar Gramsci är Jimmy Sand som har bloggen strötankar och sentenser. I sin post menar Jimmy att man inte behöver skilja på klasspolitik och identitetspolitik. Han tar stöd av Gramsci för detta. Jag tro han har fel där. Malm använder Gramsci just för att bekämpa postmodernistiska teorier och identitetspolitik är ett resultat av dessa. Detta får jag återkomma till. Vidare kopplar Malm ihop Gramsci och Mandel, vilket enligt Sand borde vara omöjligt. Så är det naturligtvis inte, men den debatten hör hemma i något annat inlägg.

Andra bloggar om: Antonio Negri, Antonio Gramsci, Michael Hardt, Michel Foucault, Autonom marxism, Postmodernism, Strukturalism, Poststrukturalism

Postmodernismen - inget för vänstern, del 2

Det kan ibland vara svårt att förstå hur vänstern kommit att omfatta postmoderna teorier. Detta med tanke på vänsterns traditionella områden med social rättvisa och en politik baserad på de ekonomisk förhållandena i samhället. Postmodernismen med sådana som Anthony Giddens, Michel Foucault och andra lägger ju tyngpunkten på annat håll. Visserligen har vi ju Michael Hardt och Antonio Negri som försökt sig på en förening av ekonomi och postmodernism à la Foucault. För länkar till kritik av Hardt/Negri se Postmodernismen - inget för vänstern, del 1. Så här skriver Richard Wolin i en artikel i tidskriften Axess:

"Enligt den vedertagna uppfattningen är både poststrukturalism och postmodernism rörelser som tillhör den politiska vänstern. Men det är ett anspråk som snabbt faller samman vid en närmare granskning. Vänstern har ju trots allt i ett historiskt perspektiv varit pålitligt rationalistisk och universalistisk, försvarat demokrati, jämlikhetssträvanden och mänskliga rättigheter. Ett av den politiska vänsterns kännetecken har varit dess vilja att ta sig an frågor som handlar om ”social rättvisa”. Den har systematiskt ifrågasatt trångsynta definitioner av frihet som sanktionerar oerhörda skillnader i rikedom, och i stället krävt att den formella jämlikhetens förespråkare möter socialt missgynnade gruppers behov på halva vägen. Gång på gång har vänstern tvingat det borgerliga samhället att leva upp till demokratiska normer och trotsat trångt individualistiska föreställningar om rättigheter såväl som politiska och ekonomiska eliters plutokratiska ambitioner.²⁵ Den som studerar den utveckling som moderna samhällen har genomgått kan således iaktta en ryckvis förflyttning framåt, från medborgerlig till politisk och social jämlikhet."

Detta är något som jag håller med om. Och det blir som jag ser det väldigt svårt att förena med psotmodernismens och poststrukturalismens avståndstagande från förnuft och avvisande av att makten finns hos vissa grupper av människor. Men vad kan då var anledningen till att postmodernismen anammats av många inom vänstern, med resultat en världsfrånvänd teoretiserande kultur där man lämnat de social rättvisefrågorna till nån annan. Det är ganska lätt att förstå när det gäller den ena av de två grupper inom vänstern som anammat postmoderna teorier. Den gruppen är högskolevänstern/den intellektuella som man i Sverige kan se bland annat runt tidskrifterna Arena och Fronesis, men även kring Vägval Vänster.

Det beror uppenbarligen på traditioner från 1970-talet då den så kallade strukturella marxismen eller Althusser-skolan, uppkallad efter Louis Althusser, hade stort inflytande i svensk akademiska marxistiska kretsar, bland annat kring tidskriften Zenit. I dessa kretsar ingick bl.a. en av grundarna av Vägval Vänster, Johan Lönnroth. Althussers teorier låg till grund för det som skulle komma att kallas Eurokommunismen, ett projekt som gått i stöpet totalt. De partier som blev eurokommunistiska är idag i huvudsak partier som i praktiken övergivit antikapitalismen. Det svenska Vänsterpartiet är ett sådant exemepl. En annan som tillhörde denna skola är Nicos Poulantzas. En debatt mellan honom och en mer traditionell marxist kan läsas på SP:s hemsida. Althusser-skolan är som sagt en strukturalistisk variant av marxism. Postmodernismen kan också anse vara strukturalism, eller i alla fall bygga på strukturalismen som den formulerats av sådana som Claude Lévi-Strauss. Det kanske inte är så att man kan säga att traditionen i den svenska intellektuella vänstern är obruten, utan det är kanske snarare ett utslag av ett alltför överdrivet intresse av fina teorier på bekostnad av praktiskt politiskt arbetet i verkligheten, som gjort att postmodernismen fått fäste i samma kretsar där den strukturella marxismen hade sitt fäste på 1970-talet.

Den andra gruppen som anammat postmoderna teorier är delar av den autonoma/anarkistiska vänstern. Detta är ännu mer oförståeligt och jag har ingen riktigt bra idé om varför ännu. Men det har troligen med arbetet kring antirasism och feminism att göra. Jag får återkomma om detta. Klart är att det även i denna miljö fått problematiska konsekvenser, livstilism, identitetspolitik osv.

Andra bloggar om: Postmodernism, Politik, Vänstern, Vänsterpartiet, Eurokommunism, Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Nicos Poulantzas, Strukturalism
Technorati: Antonio Negri, Michael Hardt, Louis Althusser, Vänstern, Postmodernism, Strukturalism, Politik